Jag började bläddra i den, men hann inte längre än till första uppslaget innan jag närapå tappade tidningen av förvåning. På första sidan stod att läsa: 'det kubanska samhället har/.../på ett enastående sätt kunnat tillgodose de mänskliga rättigheterna till liv, arbete, bostad, kultur, delaktighet med mera. ' och 'Kuba är en hoppets fyr i det nyliberala eländeshavet, som beviset på att en annan, bättre värld är möjlig. ' (Kuba nr 1: 2006)

När Svensk-Kubanska föreningen besökte Kuba måste de ha haft skygglappar för ögonen och vaxproppar i öronen hela tiden.

I Havanna bodde jag hos Elsa, en tjusig 55-åring i för små HM-kläder som sagt till sin pojkvän Jorge att hon var 45. Medan hon trugade i mig mer av sin överjordiska guavajuice berättade hon om sitt liv, sina fyra äktenskap och om sin stora sorg: sonen som emigrerat med barnbarnet till Miami för att skapa sig ett bättre liv. Men Elsa har äntligen fått utresetillstånd och snart ska hon sluta sin 'business' - att hyra ut sitt gästrum till turister - och resa till en väninna i Tyskland. Kanske flyttar hon också till Miami.

Elsa delar uppfattningen att framtiden, den positiva, finns någon annanstans med många av sina landsmän. I alla fall med de unga kvinnor och män som slår följe med turister på gatan för att få en fläkt av västvärlden, kanske en present i form av solkräm eller tvål, en drink på en dyr klubb, ett giftermål och en biljett ut ur landet...

På väggar, murar och på skyltar längs vägarna står skrivet: 'Leve revolutionen' Det känns ganska ironiskt. Jag tror inte att jag träffade någon som inte klagade över sin situation. Det skulle i så fall vara Elsas granne Glendi. Hon och hennes pojkvän kopierar filmer och cd-skivor som de säljer, olagligt. För under ytan sjuder det av aktivitet och kubanerna gör små revolutioner varje dag när de hjälper varandra att lura Fidel och hans regim. Taxichauffören som körde oss från Trinidad startat sin egen 'business' för att dryga ut den statliga lönen. (Vi fick smita in i en gränd för att lasta in våra väskor och stackarn höll andan vid varje poliskontroll vi körde förbi.)

Hotellreceptionisten i Varadero, där det är förbjudet för privatpersoner att hyra ut rum till turister, som ringde sin svåger när jag tyckte att rummen var för dyra, är ett annat exempel. 'Hey, ninjo, jag har tres muchachas här, har du rum?' Vi skulle hålla utkik efter en halvnaken man i röd keps på andra sidan gatan, som visade sig vara den före detta operasångaren Joaquin. Han och hans fru flyttade ut i köket för att upplåta sitt sovrum åt oss. På tre nätter tjänade de mer än de vanligtvis gör på tre månader. Genom de pesos convertibles som vi betalade med kunde de få tillgång till sådant som inte går att köpa för vanliga kubanska pesos - nya kläder, deodorant och schampo.

Glendi berättar att det finns ett kubanskt ordspråk som ungefär kan översättas 'Smile with your trouble.' Och det går inte att ta miste på - musiken, dansen och skratten är ständigt närvarande på Kuba. Och romen. Min favoritdrink är Cuba libre. En av mina kubanska vänner rynkar på näsan och säger att han inte tycker om den drinken. Varför inte? undrar jag, varpå han svarar: 'Because Cuba is not free.'

Jag frågar mig vad det egentligen är som Fidel vaktar på sin ö. Det hoppingivande ljuset som revolutionen gav har för längesedan slocknat, och i det som Svensk-Kubanska föreningen kallar 'hoppets fyr' sitter frustrerade och frihetslängtande människor instängda och blickar ut över havet, i väntan på förändring.