I vårt Folkhemssverige kan inga myter födas om att spädbarn kokas till jordförbättringsmedel. Inga avrättningar har planerats för att skapa optimala möjligheter till organförsäljning på en internationell marknad. Men vården är inte längre självklart jämlik. Mammon har tågat in med privata sjukförsäkringar och kommersiellt styrda sjukhus. Härtill haltar demokratin även inne i sjukhuskorridorerna. Det finns ett tydligt demokratiskt underskott.

Vår värld bjuder oss idag ett virrvarr av segregerande irrgångar. Vi bor i åtskilda områden. Vi studerar i åtskilda skolor. Vi umgås i åtskilda sociala grupper. Vår fritid placerar oss i åtskilda kulturella skikt. För att inte tala om pensionerna.

Med stor fysisk möda - jag är nyopererad - faller jag därför på knä och ber dig, dyre sjukvårdspolitiker, att inte fullständigt rasera den möjliga mötesplats och arbetsplats, som utgörs av en likvärdig och demokratiskt styrd och gestaltad sjukvård.

En stor del av min läkeprocess har bestått i alla mötena med mina patientkompisar: Entreprenören från Örgryte, handbollstränaren från Balkanhalvön, månskensbonden, spårvägaren från Partille, ja listan kan göras lång. Alla har vi mötts iförda samma säckiga kalsingar och mjukisbyxor. Alla har vi vandrat runt med en kissepåse-handväska fylld av mer eller mindre blodfärgad urin. Alla är vi gubbar som förhoppningsvis befriats från en underlivscancer.

Självklart betyder vårdpersonalen, åtminstone kortsiktigt, ännu mycket mera när min kropp ska tillfriskna och återsamla kraft. Också här, i den sjukhusgrå korridoren betyder ett aktivt demokratiskt jämlikhetsarbete oerhört mycket. Jag kunde uppleva hur den kontinuerliga omvårdnaden, omtanken och den nödvändiga dialogen fullgjordes av sköterskor med uppseendeväckande kompetens parad med den inlevelseförmåga och förståelse som hämtar sin näring i jämlika mänskliga möten.

Var gång universitetssjukhusets månghövdade läkarrond banade sig fram på de uppknäppta och fladdrande rockarnas catwalk så neg däremot demokratin blygt och tog ett litet steg åt sidan.

Visst behöver vi spetskompetensen och forskarförmågor, den förutan hade jag aldrig kunnat opereras, men jag ser fram emot den dag då den unga praktikanten från Afghanistan är färdigutbildad. Hon har nämligen - ännu - barfotaläkarens blod i sina ådror.

Båda mina föräldrar vårdades på det lilla landsortslasarettet. En inrättning som ständigt befinner sig i riskzonen för nedläggning. Här finns inga forskarresurser. Hit kommer inte den senaste medicinska tekniken, men vårdresultaten ligger i absolut topp när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar, vår största folkhälsofara. Trots den lantliga närheten till idisslande kossor och bräkande fårskallar är doktorerna, förstås, ytterst kompetenta, även om barfotaläkaren emellanåt fladdrar förbi bakom den knäppta rocken.

Tack och lov lever vi i en demokrati, men marknadshysterin har vässat våra armbågar och gjort våra plånböcker till vägvisare. Den starke ledaren är nu vår så hyllade slogan. Hierarkin är åter ett rättesnöre. Därför kan knastertorra statliga utredningar igen visa på ökande välfärdsklyftor.

För mig är det självklart att vi består av mycket mera än min just nu så skröpliga lekamen. Jag är övertygad om att den människa växer vars själ och ande möter kreativa utmaningar. Jag är lika förvissad om att min fysiska kropp läker fortare, om den bärs av en lycklig människa. Jag vill dessutom påstå att lyckan långsiktigt växer ur människomöten och att ingen mår väl av att isolera sig i den egna falska förträffligheten. Därför måste vi ständigt återerövra demokratin.