På omslaget ses en allvarstyngd ung man sittandes vid ett gammeldags skrivbord. Huvudet vilar i ena handen och i den andra sitter pennan. Förmodar att det är Magnus Ericsson, eller Henry Chapman som han kallar sig som artist, som plitar ned texter till sina låtar. 'Futurum' innehåller överlag bra texter som känns personliga och ofta ganska politiska. I 'AC' påpekas att Sverige existerar ovanför Stockholm och att delen av landet utarmas: 'Här finns guld i marken, långt nere i berget. Allt läggs på bilar eller sätts på tåg. Körs sen till havet och bort härifrån. Bort ifrån kolonin.'

Utanförskapet och identifikationen med alla som tvingas tillhöra den tärande tredjedelen i samhället är genomgående och även om Chapman är en klassisk dysterkvist orkar han mana till motstånd: 'Du får mycket hellre slita vapnet ur mina livlösa, kalla händer: Vi ger aldrig upp!'.

Här finns nerv och engagemang men som helhet vacklar det. I presstexten refereras till The Smiths och New Order men det hör inte jag något av. Istället låter Chapman som en kombination av Ulf Lundell och Doktor Kosmos.