Kings of convenience massiva succé har gett Erland Öye möjligheter att laborera på egen hand. Hans remixar på DJ Kicks-serien var grym. Men allt han tar i blir inte till guld. The whitest boy alive har spelat in Dreams rakt upp och ner på ett café i Berlin, utan några effekter eller pålägg. Ett utmanande upplägg som kräver både närvaro och intensitet i bandet. Första spåret Burning lovar gott med sin kombination av jazzig pop och en skön stel rytm som bara tyskar kan få till. Sen blir det tyvärr inte mycket mer. Även om goda intentioner finns känns det som om de aldrig får till det. Det mesta på Dreams är snyggt och sofistikerat och Öyes karakteristiska röst är lika behaglig och svävande som vanligt. Det är tydligt att bandet velat göra något mer, att de anstränger sig för att låtarna ska sväva ut och få ett eget liv. Resultatet blir ansträngt och arty. Ta Figures som låter ganska mycket som Tortoise lät för ett par år sedan. Problemet är att man, förutom inledande Burning, inte minns några låtar efter att ha lyssnat på Dreams.