Många är de som anser att Larsson är en provokatör och att hans åsikter kan ses som underhållande utspel. I litteraturprogrammet Babel i våras var Larsson gäst och han ansåg att han ständigt missuppfattas och att han alltid är allvarlig och uppriktig med sina åsikter, de som anser annat känner honom inte.

Med tanke på Larssons vassa och kritiska röst är det lite förvånande när man nu läser hans samlade artiklar att många av dem saknar just hans bitska tonfall. Det är naturligt att en samling av det här slaget har sina brister, framförallt i att det gärna blir lite spretigt. Larsson uppdragsgivare - Kris, Dagens Nyheter, Expressen, BLM och Månadsjournalen för att nämna några - har sinsemellan ganska olika karaktär. En krönika om Magnumglass eller om Expedition Robinson får här dela utrymme med närläsningar av Tranströmers och Ekelöfs dikter.

De vassaste och roligaste texterna är de som Larsson skrivit om film. Han sågar den svenska filmbranschen anno 1979 och förmodligen skulle han göra detsamma med dagens. Problemet är att fel personer får möjligheten att göra film, 'intellektuella medelmåttor får rollen som tänkare och konstnär', de som syns och hörs men som saknar det väsentliga: konsten att kommunicera. Alltför många gör film av fel anledningar och har missuppfattat vad film är. Enligt Larsson kan bra film, som Solanas Smältugnarnas timme, innebära förändringar, den kan vara progressiv och levande och skapa diskussion. Man ska inte efterlikna en verklighet utan istället skapa en verklighet, lita på fiktionen och skapa nya världar.

Intressant är också genomgången av filmen G och varför den fick så dålig kritik. Här kommer Larsson in på ett genomgående tema som rör kritikerns roll och dennes brist på att gräva sig in i och utforska, uttolka och utvärdera kulturens skiftande uttryck.

Roland Barthes underhållande och vassa närläsningar av populärkulturella företeelser dyker upp som en referens under läsningen av Larsson. Här finns samma intresse för hög och låg kultur och framförallt finns här samma övertygelse i konstens och kulturens möjligheter att påverka och om möjligt förändra rådande samhällsvillkor; att konsten kan utvidga det tänkbaras gräns.

Stig Larsson vet också vad som är god konst och vad som inte är det. Enligt honom är smaken inte delad, det finns god smak och den är objektiv. Larsson kan tala om för oss vad som är bra. Han har, enligt honom själv, nämligen patos för kvalitet, eller för kultur i egentlig mening.

För att kulturen inte ska förfalla, eller om ni enbart vill ha reda på varför det är viktigt att vara vacker, råder jag alla att läsa Stig Larsson.