Arlene Fleet gjorde upp ett avtal med Gud. Hon skulle sluta hoppa i säng med varenda kille, hon skulle inte ljuga mera och hon skulle framförallt aldrig någonsin sätta sin fot i sin gamla hemstad i den amerikanska Södern. Guds del av avtalet skulle vara att inte låta Arlenes förflutna komma i kapp henne.

Arlene framstår i berättelsens inledning som en ganska vanlig engelsklärarinna på ett universitet i Chicago. Kanske är hon lite hemlighetsfull och tillknäppt. Trots att hon älskar sin pojkvän Buck så släpper hon inte denne in på livet; inget sex och inga förtroenden om hennes mörka förflutna.

Efter att Gud brutit sin del av avtalet genom att låta en gammal skolkamrat dyka upp på Arlenes tröskel så inser hon till sin förskräckelse att det är dags att konfrontera sitt tidigare liv. Hon beslutar raskt att ta med sin svarta pojkvän hem till Alabama och hennes rasistiska men familjekära släkt som tjatat i evigheter på henne att komma hem. Det blir en omtumlande och omskakande resa som förändrar deras relation och Arlenes syn på sig själv och sin familj.

Joshilyn Jackson tar inledningsvis lite väl lätta poänger genom att banka in skillnader mellan det urbana, kulturella stadslivet och det bondska, tölpaktiga Alabama. Och till viss del handlar Jacksons berättelse om den starka viljan att ta kontroll över sitt eget liv och att skapa sina egna förutsättningar.

På bokomslagets författarpresentation framgår de självbiografiska överensstämmelserna: Jacksons egen uppväxt i den amerikanska Södern bland 'en stam fundamentalister som försökte lära henne dygd och moral' och hur hon, likt sin romanhjältinna, flyttade till Chicago där hon försökte få ungdomar att förstå infinita verbformer.

Visst finns det gudar i Alabama är en roman som bygger mycket på kontrastverkan. Jacksons skildring av kvinnorna: pojkflickan Arlene och hennes vackra halvsyster, den halvgalna medicinmissbrukande modern och moster Clarence, familjens överhuvud, har sina motpoler främst i våldtäktsmannen Jim, men även i de mer ofarliga manskaraktärerna som omger dem.

Joshilyn Jacksons roman är underhållande och fartfylld men lider även av ett förstlingsverks typiska skavanker. Det som stör mest är att Jackson blir alltför sugen på att berätta och att hon i sin iver tappar de intressanta konflikterna och tematiken om skuld och försoning. Istället låter hon tyngden i berättandet alltmer väga över mot en ganska simpel mordhistoria.