Journalisten och folkhögskolelärare Kristina Mattson fick upp ögonen för den papperslösa arbetskraften och den informella ekonomi denna utgör för fyra år sedan. Då var hon deltidsrektor vid fackligt anknutna Nordiska folkhögskolan i Genève och följde Internationella arbetsorganisationens, ILO:s, arbetsrättskonferens i samma stad.

På agendan stod frågor som rörde migration, migrantarbetare och dessas rättigheter. Men då Kristina Mattsson försökte diskutera samma ämnen med svenska kollegor möttes hon av nonchalant okunskap.

– Jag fick höra att ”nej, det här är ett u-landsproblem som inte finns i Sverige”. Jag blev journalistiskt arg över att man inte ville se hur det faktiskt ser ut.

När hon bestämde sig för att ta reda på mer om villkoren för den invandrade arbetskraften var de papperslösas situation en ickefråga i Sverige, både för medierna och fackföreningar. När hon nu släpper sin bok De papperslösa och de aningslösa är läget ett annat.

– Det var en fråga som kanske ni och tidningen Syndikalisten skrev om, det var ett otrolig ointresse. Frågan fanns inte, och nu har den helt plötsligt blivit jättestor. I julas kändes det som att den exploderade.

En explosion hon menar att flera samverkande krafter kan ta åt sig äran för.

– Det har funnits ett gediget arbete. Dels har syndikalisterna pratat mycket om frågan, dels har det civila samhällets organisationer som Röda korset och kyrkan arbetat med det. Men först och främst är det de papperslösa själva som organiserat sig och lyckats skapa kontakter ända in i riksdagen. Det är helt remarkabelt, de är här olagligt och kan ändå komma och gå i riksdagen. Det är ett gott betyg.

Kanske kan uppmärksamheten vara början till en förbättring för arbetsmarknadens mest utsatta. Flera aktuella initiativ tyder på att tongivande aktörer tar frågan på allvar. TCO har sedan tidigare fattat ett principbeslut enligt vilket det är fullt möjligt att organisera papperslösa, även om dessa sällan eller aldrig är verksamma inom organisationens avtalsområden. Och inom LO driver bland andra Fastighetsanställdas förbund ett krav på att tillåta organisering.

Men även om de fackliga organisationerna kan vara en del av lösningen är det fortfarande efterfrågan på billiga varor och tjänster – aningslösheten – som skapar den marknad där papperslösa utför de tyngsta av arbeten för de sämsta av ersättningar.

– Det är aningslöst att tänka sig att man kan leva i en skattefinansierad välfärd samtidigt som man utnyttjar fördelarna av billigt svartarbete, den billiga pizzan på hörnet eller snöskottning som bostadsrättsföreningen köper svart.

– Svartarbetet i Sverige är oerhört utbrett. Sex av tio har inget emot att köpa svarta tjänster, de som inte gör det har inte haft behov eller anledning. Det är bara fyra av tio som är helt emot svartarbete och det är ofta samma människor som ändå inte har råd att anställa svart arbetskraft, som socialistiska kvinnor i storstäder.

Hur påverkar den papperslösa arbetskraften samhällsekonomin?

– På sikt finns en risk för lönedumpning. Det är därför det är så viktigt att LO tar tag i det här. Inte bara för de papperslösas utan även för de egna medlemmarnas skull. Kan man köpa städning för 30 kronor i timmen när det kostar 98 kronor enligt kollektivavtalets lägstalön, då kommer det att bildas en låglönesektor.

De svenska facken får både ris och ros för hur de arbetat med papperslösa. Kristina Mattsson ger SAC Syndikalisterna beröm för att de envetet uppmärksammat problematiken men kritik för deras ”register” – en omstridd kampmetod som syftar till att pressa upp priserna på svart arbetskraft, om än inte till vita nivåer – som hon menar öppnar för lönedumpning. Syndikalisterna själva hävdar att löneklyftorna redan är en realitet och att registret är till för att minska desamma.

LO får kritik för ledningens linje att det inte är möjligt att organisera papperslösa utan att utsätta dem för risk att bli upptäckta och deporterade. En linje som går stick i stäv mot Europafackets, där Wanja Lundby-Wedin innehar posten som ordförande. Men Kristina ser också ljuspunkter i den debatt som under senare tid blossat upp inom samarbetsorganet.

– Det finns en ovilja att ta tag i det som faller utanför den svenska modellen, men den senaste tidens händelser visar att det finns möjlighet för LO att utveckla sig till en lärande organisation.

Hon menar att frågan om de papperslösa är komplicerad i ett Sverige som behöver arbetskraftsinvandring men inte lönedumpning och där den politiska makten hållit dörren för en legalisering stängd.

I början av mars informerade Fastighetsanställdas förbund Ekobrottsmyndigheten om att exklusiva varuhuset NK i Stockholm städades av papperslös arbetskraft. Något som, i strid med förbundet intentioner, resulterade i att fyra av städarna greps och att två av dem utvisades.

– En informell ekonomi är inte önskvärt, men man måste avväga strukturella ansvar mot sitt humanitära ansvar, säger Kristina Mattsson. Som fackförening kan man ju inte skicka snuten på papperslösa arbetare. Om det är den som anställer svart man vill komma åt måste man i sådana fall komma på något sätt att varna dem först.

Kanske är även Fastighetsanställdas agerande ett uttryck för den aningslöshet som präglar ett yrvaket Sveriges förändrade arbetsmarknad. Den aningslöshet som bestämmer vardagen för de 30 000 papperslösa som arbetar inom landet, vilken Kristina Mattson med sin bok är ute efter att skingra.