2003 arrangerades Marschen för tillgänglighet för första gången i Stockholm, där den sedan dess återkommit årligen. Förra året arrangerades den även i Göteborg och Askersund. När den nu, på lördag, äger rum har initiativet vuxit till att omfatta totalt 17 städer.

– Vi prövade i fjol om vi kunde låta andra arrangera marscher i andra orter. Vi har varit lite skeptiska tidigare men det föll väl ut, säger Hans Filipsson, koordinatör för och eldsjäl bakom marschen.

Målet har varit detsamma allt sedan starten, en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionshinder. Anledning till årets rekordstora engagemang tror Hans Filipsson är att just detta lyftes ut ur den diskrimineringslagstiftning som i dag antas av riksdagen.

– Regeringen motiverar det med att det saknas underlag och att man hade tidsbrist med att införliva EU:s arbetslivsdirektiv, och det är väl en sanning med stor modifikation. Den kommitté som utredde frågan har haft nästintill fyra år på sig, sedan gick förslagen ut på remiss innan valet 2006. Så de dåvarande oppositionspartierna har haft all tid i världen.

– Ska man vara krass är det mer att det har förhalats, och om det är så att man inte insett att det saknas underlag tidigare är det för att man inte har prioriterat frågan. Och då är det ju det vanliga gamla tugget: ”vi ska värna om våra stackars invalider”. Men i praktiken innebär det ingenting konkret.

Då den nya lagstiftningen presenterades av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) meddelade denna att regeringen försökt, men inte hunnit, komplettera diskrimineringskommitténs underlag om otillgänglighet som diskriminering. Anledningen uppges vara att Sverige redan överskridit den tidsfrist som EU medgivit för att införa ett arbetslivsdirektiv om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Skulden för detta läggs på den tidigare socialdemokratiska regeringen, som under sitt maktinnehav hänvisade tillbaka till kommitténs då pågående arbete.

Jämställdhetsministern uttryckte också sin ”bestämda ambition” att återkomma till riksdagen med förslag rörande otillgänglighet under innevarande mandatperiod.

Lika kritisk som Hans Filipsson är till regeringens arbetstempo är han till diskrimineringskommitténs ursprungliga syn på otillgänglighet, vilken genomgående sågades i handikapporganisationernas remissvar.

Kommittén ansåg att otillgänglighet var diskriminering, och att den som diskriminerade skulle kunna åläggas att åtgärda detta. Under förutsättningen att det fanns pengar.

– Om det hade gått igenom som det var skrivet hade det funnits väldigt stora kryphål. Man skulle göra en skälighetsbedömning och den var helt kopplad till hur ekonomiskt välmående en verksamhet var. Man relativiserade diskrimineringsbegreppet.

Utifrån perspektivet att skyddet mot diskriminering är en rättighetslagstiftning finns uppenbara problem med att koppla frågan till ekonomi. Att föreslå att arbetsköpare skulle slippa ansvar för sexuella trakasserier på en arbetsplats på grund av att det skulle ta resurser från övrig verksamhet skulle sannolikt inte mottas väl av den allmänna opinionen. Inte heller att utskänkningsställen skulle få rätt att neka personer med utomnordisk utseende inträde eftersom dörrvakter vittnar om att dessa dricker mindre än etniska svenskar.

I vanliga fall betraktas böter och viten som incitament för att motverka diskriminering, i fallet med otillgänglighet ställdes denna vedertagna uppfattning på ända.

– Det är ett väldigt märkligt synsätt, säger Hans Filipsson. Vill man vara cynisk kan man lätt tänka att upprinnelsen till det är att staten helst inte vill vara med att betala någonting. Det menar vi är helt sjukt. Skattemedel går till allt från politikerluncher i Tranås till att fixa lederna vid Treviksröset. Det går till folk som spelar rollspel i Värmlands skogar, så varför skulle inte skattemedel kunna gå till att göra samhället tillgängligt för alla människor?

– Och framför allt finns det en rättviseaspekt där, och det är att jag liksom alla andra människor i landet med funktionsnedsättningar betalar skatt, varför ska vi fortsätta betala skatt för verksamheter jag inte kan nyttja. Jag betalar ju för en kollektivtrafik jag inte kan använda exempelvis.

Lagstiftningskrav är inte någonting unikt för Sverige, och internationella förebilder saknas inte heller. USA, Storbritannien och Australien är föregångsländerna som sedan länge har implementerat diskrimineringslagstiftning i sina respektive juridiska system.

– Det vi vill ha är en lagstiftning som gör det möjligt för människor att föra talan i civil domstol, gärna kombinerat med möjligheten att anmäla till en diskrimineringsombudsman, säger Hans Filipsson. Sedan är det väldigt viktigt att den här lagstiftningen ger möjlighet för människor att få upprättelse i form av skadestånd för den kränkning man har lidit, och också att den tvingar att tillgängliggöra.

Förutom de årliga demonstrationerna arbetar Marschen för tillgänglighet med massanmälningsaktioner. Grupper eller enskilda inventerar miljöer och anmäler otillgänglighet till Handikappombudsmannen, där anmälningarna läggs på hög eftersom lagstiftning saknas men avspeglas som siffror i statistiken.

I väntan på lagstiftning är den enda möjligheten att få det offentliga att agera mot otillgänglighet i dag att via de genom de kommunala byggnadsnämnderna åberopa föreskriften om enkelt avhjälpta hinder.

Lång ifrån tillräckligt, menar Hans Filipsson.

– Jag skulle kunna gå ut ikväll och hitta 300-400 ställen att anmäla i fall jag bara orkade. Tillgänglighet är ett undantag och det måste bli en regel.