– Samtalen pågår och är lovande. Jag är säker på att vi kommer att uppnå det strategiska ramavtalet före slutet av juli, sade Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari i en intervju med CNN i söndags.

Det exakta innehållet i det föreslagna avtalet är inte offentligt. Men enligt uppgifter från irakiska förhandlare till internationella media har USA begärt att få behålla 58 baser i landet – nästan dubbelt så många som de 30 större baser man redan har.

Ett utkast till avtal som läcktes till den brittiska tidningen The Guardian i april ger USA rätt att ”genomföra militära operationer i Irak och fängsla individer när detta är nödvändigt av säkerhetsskäl.” Avtalet innehöll inga begränsningar på antal soldater som USA får ha i landet eller vilken typ av vapen de får använda. USA har också begärt kontroll över Iraks luftrum, och fortsatt juridisk immunitet till utländska soldater, legosoldater, och civila kontraktsanställda.

Nu tycks man ta till alla medel för att förmå Irak att skriva under. Enligt en rapport i The Independent har Vita Huset hotat att frysa inne ca 20 miljarder US-dollar i irakiska valutareserver som hålls av centralbanken i New York, om FN-mandatet som går ut den 31 juli inte ersätts av det nya avtalet. I så fall skulle Irak i ett slag förlora cirka 40 procent av sina reserver av utländsk valuta.

Enligt beslut i FNs säkerhetsråd måste Iraks oljeinkomster placeras i en särskild utvecklingsfond som finns i USA:s centralbank. När Iraks regering förra året ville sprida en del av sina reserver på andra valutor vägrade USA:s finansdepartement, som fruktade att det skulle signalera bristande förtroende för dollarn. Enligt irakiska tjänstemän innebar detta att Irak förlorade motsvarande 5 miljarder när dollarn fortsatte minska i värde.

Den amerikanska riksbankens inflytande över Irak valutareserver är bara ett exempel på hur Iraks självständighet fortfarande begränsas av FN-sanktioner och restriktioner som infördes efter Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990. Fem år efter att Saddams regim störtades ses landet fortfarande som ett hot mot internationell säkerhet under kapitel 7 i FN-stadgan. Priset för att häva denna status tycks vara att gå in i ett omfattande militärt samarbete med USA.

Den irakiska regeringen måste ta hänsyn både till en skeptisk hemmaopinion och sina band till grannlandet Iran, som betraktar USA-baser i Irak som ett direkt hot. Den irakiska regeringens starka beroende av USA gör dock att många analytiker väntar sig att avtalet till slut kommer att skrivas under. Men i det irakiska parlamentet och till och med inom regeringen finns ett starkt motstånd mot att ge efter för USA:s krav.

– De krav som förs fram av amerikanerna är värre än ockupationen, säger Jalal al-Din Ali al-Saghir, parlamentsledamot från det shiamuslimska partiet SIIC till McClatchy Newspapers.

I slutet av maj skickade ett 30-tal irakiska parlamentariker från en rad partier ett brev till den amerikanska kongressen, där de motsätter sig varje form av samarbetsavtal med USA som inte är kopplat till en tydlig tidtabell för tillbakadragande av samtliga utländska trupper från landet.

Den föreslagna överrenskommelsen gäller på obestämd tid, men endera parten har möjlighet att säga upp det med två års varsel. Kritiker menar att avtalet inskränker Iraks självständighet, och att landet kan dras in i ett framtida krig mellan USA och Iran.

Vita Huset har länge hävdat att upprättande av militärbaser i Irak inte var ett av målen med invasionen av landet. Men dokument som gjorts tillgängliga med hjälp av Freedom of Information Act och publicerats av National Security Archive på George Washington-universitet, visar att man började skissa på ett liknande avtal redan i november 2003.

Då hade det växande motståndet i Irak tvingat USA att ge upp planerna på en öppen militär ockupation. Istället improviserades planer för ett formellt överlämnande av den politiska makten till en irakisk interimsregering, samtidigt som man letade efter sätt att legitimera en långsiktig militär närvaro.