Avtalen med de fyra bolagen har förhandlats fram utan öppen budgivning och är de första med stora västerländska oljebolag sedan den USA-ledda invasionen 2003. Enligt oljeministeriet gäller avtalen reparationer och teknisk support vid några av landets största oljefält under två års tid. De beskrivs som ett sätt att snabbt få tillgång till utländsk expertis, innan en ny kontroversiell oljelag, som skulle öppna för långtgående privatisering och utländsk kontroll över oljeproduktionen, har godkänts i parlamentet.

Oljebolagen har haft rådgivare på det irakiska oljeministeriet sedan ockupationen inleddes. De tar nu ytterligare ett steg mot att vinna större kontrakt i framtiden.

– Vanligen utförs sådana servicekontrakt av specialistföretag. De stora oljebolagen är normalt inte intresserade av sådana avtal, utan föredrar att investera i projekt som ger dem en del i ägandet av den utvunna oljan och potential för stora vinster. Men man ser detta som ett första steg på vägen, säger Greg Muttit från den brittiska organisationen Platform, som bedriver kritisk forskning kring oljeindustrin, till The Guardian.

Den irakiska oljeindustrin befinner sig i dåligt skick efter 12 år av sanktioner och 5 år av krig. På senare tid har produktionen stabiliserats på 2,5 miljoner fat per dag, för första gången sedan invasionen 2003.

De rekordhöga oljepriserna innebär att den irakiska regeringen har större intäkter än den gör av med på återuppbyggnad och grundläggande tjänster och välfärd. Enligt Washington Post spenderade den irakiska regeringen bara en bråkdel av de 10 miljarder US-dollar som budgeterats för 2007.

Nu vill man öka oljeproduktionen till 4 miljoner fat per dag i snitt, enligt Thamer al-Ghadban, rådgivare till Iraks premiärminister Nouri al-Maliki. I en intervju med Der Spiegel säger han också att offentlig budgivning för kontrakt som skulle tillåta direkt deltagande av utländska bolag i utvecklandet av nya oljefält väntas börja under sommaren.

En ny oljelag som skulle göra detta möjligt har dock ännu inte godkänts av det irakiska parlamentet. De politiska fraktionerna har inte kommit överrens om fördelningen av oljeinkomsterna och kontrollen över oljefälten mellan centralregeringen och landets regioner, samtidigt som det finns ett starkt motstånd mot att åter släppa in utländska företag i oljeindustrin.

Fyra av de bolag som nu tecknat kontrakt med den irakiska regeringen – BP, Exxon Mobil, Total och Shell – har ett gemensamt förflutet i Irak. De var delägare i Iraq Petroleum Company, IPC, som kontrollerade Iraks oljereserver i fyra decennier, från 1920-talet till 60-talet. IPC anklagades då bland annat för att medvetet hålla produktionen i Irak låg för att hålla uppe priset på den olja som moderbolagen utvann på andra platser.

Efter en militärkupp 1958 som störtade monarkin – en skapelse av kolonialmakten Storbritannien – drog den irakiska regeringen tillbaka alla koncessioner för oljefält där produktionen ännu inte börjat. Företagen bakom IPC vägrade erkänna den nya lagen, och krävde kompensation.

I början av 1972 minskade produktionen i de norra oljefälten kraftigt, vilket sågs som ett medvetet försök av bolagen att sätta press på regeringen genom att strypa dess intäkter. Efter misslyckade försök att nå en överenskommelse nationaliserades istället IPC den 1 juni 1972 av Saddam Hussein. Nationaliseringen av oljeindustrin beskrivs i dag som en av få verkligt populära åtgärder under Saddams tre decennier vid makten.