Under de första dagarna av festivalen fick jag följa med brasilianska änglar, se stålvajrar förvandlas till golv där dramat mellan man och kvinna utspelade sig, ingå i en närkamp med en skådespelerska i ett hotellrum och besöka krigets helvete i Libanon. Följ med mig in i dessa upplevelser.

De brasiliansk/franska änglaakrobaterna i Les Studios de Cirque de Marseille presenterar en historia om att änglarna enligt brasiliansk sägen en gång var femhundrade år kommer ner på jorden för att festa. Deras ”angelodrome”, en spindelaktig stålställning mot himlen i centrala Göteborg är imponerande och så är också deras flygfärder från husen. Men tyvärr räcker inte manuset till för denna grupp av fenomenala akrobater som kastar vita fjädrar på oss och firar sig upp och ner i vajrar och i långa tygstycken.

Berättelsen som brukar vara det centrala i många av de nycirkusar jag sett, har fått vika på foten. Det finns ingen tanke på hur föreställningen ska hållas samman. Det som jag gillar däremot är den brasilianska musiken, även om ljudet är riktigt dåligt, och det otroligt vackra numret med en långhårigt blond man och en kvinna som utan några hjälpmedel snurrar runt varandra i tygstyckena.

Nedanför Älvsborgsbrons pelare hade Les Colporteurs slagit läger med sina romantiska nutida cirkustrailers. Vi blir inbjudna i en magisk värld, ett cirkustält med stålvajrar spända över manegen.

Lindans är en gammal konst men om man aldrig har sett det i verkligheten är det verkligen läge att göra det. För de sju dansarnas precision och lekande rörelser på tråden skickar rysningar utmed ryggraden.

Bredvid mig går en lina från en förankring under läktaren och jag fascineras av med vilken lätthet en av dansarna använder den som entré. Tårna lätt böjda runt linan i de tunna skorna med mjuk sula. Där uppe i luften utspelar sig scener ur livet. Förälskelser och uppvaktning som följs av skilsmässa tyngd av sorg och galenskap. Varje dansare har sin historia att berätta. Männen är speciellt fascinerande med sina långa och svåra hopp mellan linor på olika höjd i rummet.

Denna konst som är ett upphörande av tyngdlagarna för ett ögonblick underbart ackompanjerat av Wildmimi Antigroove Syndicate som sitter på en liten avsats så att man kan se också deras saxofonsolon.

En annan favorit är dansen med de gula högklackade skorna där kvinnan retfullt promenerar på linan på de tunna klackarna för att sedan ställa sig med ena benet sträckt rakt upp på sidan. Roligt retfullt och skickligt. Sedan bjuds jag på lite extra spänning när alla dansarna promenerar ner på den lina som är precis bredvid mig. På ett långt cancantåg går de sakta ner och jag lutar mig lite åt sidan, när jag känner att en fot balanserar lite väl nära mig i luften.

Det är utsålt till enpublik-föreställningen Private Eye på Avalon Hotel men jag får bli en del av den ändå. De 80 exklusiva visningarna under festivalen har bara en enda publik per set om 45 minuter. Men den sista föreställningen varje kväll måste en person komma in efter halva tiden, och en av dessa personer blir jag.

En funktionär följer mig till dörren i en korridor av mjuk tjock matta och därinne möter jag en liten italiensk man som berättar om varför han anställt en privatdeckare för att övervaka hans fru. Under hela konversationen har jag ingen aning om det är ett skådespel eller en liten personlig introduktion.

Medan vi kollar på övervakningsfilmen börjar jag luta åt att han är i sin roll. Jag blir förvirrad av all information och diskussionen han för med sig själv om den sista biten av filmen, där hans fru Roberta har tagit sig till en sadomasochistisk klubb. Spelar hon verkligen för honom eller vill hon att han ska se något? Var går gränsen mellan skådespel och verklighet?

Sedan skickas jag med nyckelkort till Robertas rum, eftersom jag är väntad behöver jag inte knacka. Men väl därinne känner jag mig inte direkt välkommen. Hon visar att hon inte gillar att jag bara går in hos henne och kräver mycket av mig. Till slut häller hon upp lite whiskey och ber mig dricka. Sedan tycker hon att vi som är främlingar borde lägga oss bredvid varandra på sängen. Och medan vi ligger där berättar hon om en dröm hon haft. Efter en stund ber hon mig att ta på mig skorna snabbt och leder in mig i en garderob med sådant glas som finns i förhörsrum, jag ser rummet utanför som i ett skugglandskap och jag ser henne leda ut en annan person ur garderoben bredvid mig. Då förstår jag att jag varit en del av alltihopa.