Jag har ju plats i en tidning för att uppvigla och argumentera och sprida budskap. Vrida och vända. Har väntat, det dyker upp det där ämnet, den där nya tanken som öppnar och ger energi till en resa in i tyckandet.

Nu har jag tre timmar på mig och det har ännu inte slagit ner någon blixt. Vad är det som händer? Har jag resignerat? Är allt redan sagt? Har jag för mycket i mitt eget praktiska liv?

Så tittar jag mig omkring. Vilka diskussioner kan jag fylla i, haka på. Javisst, jag har något att säga om allt faktiskt. FRA? Självklart inte. Jag tänker att hemlig hittad info kommer att användas för att motivera en massa suspekta utvisningar av asylsökande flyktingar och nya svenskar. Inte vet jag men informationen man hittar kommer väl fortfarande vara hemlig för allmänheten. Känns som ett hot om ökad rättslöshet. Utvisningen av de asylsökande från Afghanistan är i min värld helt orättfärdig. Jag är å andra sidan ointresserad av landsgränser och svenskhet. Vi har ju byggt vår rikedom på andras fattigdom så vad har vi för rätt att knipa om det vi kallar vårt. Just nu pågår en olympiad i ett land med extremt åsikts- och religionsförtryck. Det är inte för att sport går före allt utan för att Kina är framtidens ekonomi. Krigsmotståndarna i USA ber världen om hjälp att stoppa landets hybris. Klimatet visar på världens undergång, haven dör men förändringen förväntas vara marknadsstyrd och det köpslås om utsläppssrätter. Här hemma sörjer vi ungdomar som mår dåligt, knark och gängkriminalitet. Diciplin i skolan är lösningen fast vi vet ända ner i tårna vad som behövs. Vi la ner ungdomsgårdar, skapade större klasser, ja vi har sparat in på ungarna under många år nu. Under samma tid som bokhyllor och dagstidningarnas insidor fylldes av artiklar om vad vi människor behöver i vår uppväxt för att leva och fungera friskt.

Det är för mycket nu och allt jag tycker blir bara pip. Vem ska jag slå ihop mig med, vad ska jag formulera? Frustrerad! Istället ägnar jag mig åt att få ihop mitt liv. Fixa spelningar, skriva låtar, arbeta med den grupp människor som just nu befinner sig på Västberga Gårds utrednings- och motivationshem för missbrukare för att stärka deras möjligheter att skapa sig schyssta liv, odla och fostra mitt barn. Jag känner mig som om jag vore del i en gigantsikt stor dysfunktionell familj som är världen.

Den bästa politiska protesten jag har varit med och genomfört var när vi, runt 15 brudar under ett antal lördagseftermiddagar intog konserthustrappan klädda som änkor i flor med en stor banderoll mot utförsäljningen och nedmonteringen av välfärden. Ur en högtalare dånade ett inspelat, mycket vackert sorgtal. Några av oss delade ut flygblad. Vi återkom lördag efter lördag och fler och fler åhörare anslöt.

Det är dags nu igen. Den här tystnaden och jag i min egen bubbla skrämmer mig mer än något annat.

Låt oss göra en stark och ren om än så liten protest. Bara för att vi måste.