Det är sällan man träffar så genuint älskvärda människor som Stina Berge. Med hjärtat till vänster och en intensiv blick rakt fästad på mig talar hon uppriktigt om hur det känns att plötsligt ha blivit någon. Inte så att hon var helt okänd tidigare, före den egenutgivna debuten Stina & Kärleken. Men som barnboksförfattare och före detta trummis i punkbandet Pink Champagne blir man inte direkt jagad av press, radio och teve. Men så är det nu. Jag är den tredje journalisten hon träffar i dag.

– Det blir så långt ifrån, man är inne i musiken och det kreativa, och plötsligt är man i en abstrakt värld där man sitter och pratar om ”företeelsen”. Det är som att försöka stoppa in sig själv i en burk, mediaburken. Men det viktigaste är att få sitta långa stunder och bara sjunga och spela.

Orsaken till populariteten står att finna i musiken och texterna, som har bubblat i Stinas huvud under tio år. Låtarna har något som pockar på lyssnarens uppmärksamhet – man hör liksom att Stina Berge har något viktigt att berätta. Hennes själfulla, lite skrovliga röst ger rysningar av välbehag, även när hon sjunger sorgsna sånger. Vilket hon gör allt som oftast. Sånger från hjärtat om misär, galenskap och tuffa relationer. Det är svensk rockvisa när den är som bäst. Hon har redan jämförts med Thåström och Lundell.

– I dag var det en kille som skrev att ”här har vi en svensk Patti Smith, en sjungande Kristina Lugn”. Jag fick en skrattattack. Alltså, korsa Patti Smith och Kristina Lugn, det ser inte ut som jag, eller?

Stina Berge skrattar djupt och innerligt. Hon älskar både Patti Smith och Kristina Lugn och tycker att det var en bra jämförelse.

Förstaspåret Glasberg handlar om olyckliga romanser. ”Det är sån trängsel i mitt hjärta/ att det nästan inte slår/Nu ska jag bygga mig ett glasberg/och sova ut i tusen år”.

– Fyra gamla pojkvänner har hört den och alla säger: ”Det är jag som är Herr Misär, eller hur?” Hahaha. Nej, det har inte varit någon romantisk dans på rosor.

Och i låten Sjömansinstitutet är det de hemlösa hon besjunger. Situationen har blivit allt värre, tycker hon.

– Jag blev chockad när jag kom tillbaka till Stockholm efter att ha bott på landet i många år. Klasskillnaderna var otroliga, hemlösheten kontra den oförblommerade lyxen. Antalet utslagna är fler, liksom antalet stadsjeepar och lyxbutiker. Hur långt ska det få gå?

Stina Berge delar sitt liv med sonen Isak, som är 18 år och cp-skadad. Man kan förstå att hon har stångat sig blodig mot myndigheter och fördomar. Och hon rasar mot den hycklande medlidsamhet hon har mött genom åren.

– Jag har aldrig hållit på och handikappanpassat vår värld. Jag tar inte bort trösklarna hemma, för gupp finns i hela världen, man tar sig över trösklarna. Det vi kanske borde ha gjort var att vidga dörrarna, det ser man ju på dörrposterna, det är högar med sågspån där varje dag.

Det är uppenbart att människor runtom i landet har saknat någon som hon. När Stina Berge under sommaren spelade låten Pariserhjul för publik fick hon mycket starka reaktioner.

– Efter en spelning kom en handikappförälder fram och sa att nu har väldigt många som tidigare inte har haft någon sång fått en.

Någonstans där på landet, för tio år sedan, började skivan växa fram i huvudet. Hon spelade och uppträdde redan då, bland annat med soulcovers. Men det var först nu det blev något eget.

– Förra sommaren fick jag bara nog, jag tänkte att ”nu ska jag banne mig göra en riktig platta!”. Men jag kände att det är ingen idé i den här musikbranschen, i den här Idolvärlden, inte ens indiebolagen skulle ta emot en 50-årig ensam morsa. Då bestämde jag mig för att köra själv. Och den dag jag tog beslutet fick jag sådan backning.

Och stödet behövdes. Det är inte billigt att anlita Sveriges bästa studio, Atlantis. Även PR och distribution kostar. Stina Berge tog banklån för att ha råd att producera plattan, vilket har gett henne oväntat stöd från omgivningen. Nästa vecka arrangerar Stefan Sundström med flera en stödspelning för att hon ska kunna betala tillbaka lånet.

Vi talar om vägen till inspiration. Den kan se så olika ut. Ibland slår en idé rot, ibland behöver hon en besvärjelse för att överleva och skriver en sång. Hon säger att hon springer runt som en disktrasa och suger åt sig rader som kanske poppar upp flera år senare.

– Jag läste en fantastisk intervju med Jockum Nordström i Situation Stockholm där intervjuaren frågar: ”Hur kommer bilderna till dig?”. Och han svarar att de liksom möglar fram. Och det är så genialt, det är precis det som händer. Det är som ett litet angrepp och så börjar det sprida sig och till slut är man tvungen att ta hand om det, annars möglar rubbet. Och jag är likadan när jag håller på med barnböcker, fan, nu kom en barnbok, kan man aldrig få vara ifred? Man får ett frö som man ska ta hand om och så har man aldrig den tillit till sig själv som man borde ha. Det är först med ganska lång distans som jag kan säga: ”det där blev ju bra!”.