Torsdag den 2 augusti 2007. Sao Paolo. Final i 63-kilosklassen vid VM i judo för synskadade. 19-åriga Elvira Kivi från Sverige, till vardags i Trollhättanklubben Lilla Edet, möter regerande världsmästaren Marta Acre från Spanien. Den fem minuter långa matchen är jämn. Poängen, liksom ledningen, går fram och tillbaka. I slutskedet tar dock Marta Acre poäng och allt tyder på att hon ska lyckas försvara sin titel. Men med bara sju sekunder får svenskan in ett kast, går upp i ledning och vinner världsmästerskapet.

– Det jag hade förväntat mig var att jag skulle ta en medalj, det var målet. Sedan hade jag bara en fruktansvärt bra dag och rätt flyt mentalt, säger Elvira Kivi.

Sedan födseln är hon synskadad, med fem procents syn. Sedan januari är hon även Sveriges första kvinnliga handikappsidrottsproffs. En sponsor gick in och finansierade heltidssatsningen mot de paralympiska spelen som nästa vecka börjar i Peking.

För Elvira Kivi har sponsringen inneburit möjlighet att fokusera helt på träningen. Men också en insikt om att idrott som heltidsjobb kräver en annan inställning än amatöridrotten.

– När jag började på heltid blev det nästan bara judo. Det gäller att se till att man inte blir övertränad fysiskt och psykiskt. Det är som ett vanligt jobb. Det kan vara jättekul, men om man bara jobbar blir det för mycket. Då kanske man måste ha semester ibland.

Att hon är det första kvinnliga proffset ser hon som både en indikation på att saker inte står rätt till och ett tecken på att villkoren förbättras. Sveriges olympiska kommitté ger fortfarande inget ekonomiskt stöd till handikappidrotten, däremot har den privata sektorn börjat vakna.

– Det finns väldigt lite pengar, men det har gått framåt, säger hon. I år har Paralympics fått många fler sponsorer än innan, och synts mer i media. Det gör ju kanske att man på sikt syns mer och företagen blir mer intresserade. Vi är inne i en positiv spiral, men det behövs mer pengar.

Även det mediala intresset för handikappidrotten har ökat. Men det är ett intresse som, menar Elivira Kivi, är förknippat med viss problematik. Välvilliga sportjournalister har en tendens att se i första hand funktionshindret, i andra hand idrottaren.

– Och det är precis det man vill ha tvärtom, att man ska utgå från idrottandet. Sedan kan man givetvis ha personporträtt som med vilken idrottsprofil som helst. Jag tycker att det är viktigt att vara med, och att sprida kunskap om vad handikapp betyder för idrotten. Men det är viktigt att det rapporteras om idrottsresultat och inte bara om ens livsöde.

I våras lanserade Svenska handikappidrottsförbundet kampanjen ”Höj kraven”. Några av Sveriges främsta hopp i Paralympics poserade iförda tävlingsutrustning. Under dem var talande slogans utskrivna. ”Vilja av stål, ben av aluminium.” ”Mental träning? Prova att aldrig mer kunna gå.” Eller, i Elivira Kivis fall: ”Snabb. Farlig. Blind.”

– Förbundet menade då att vi idrottare ska höja kraven på oss själva, men också att omgivningen ska se oss som elitidrottare och förvänta sig resultat. Det finns mycket okunskap om vad handikappidrott innebär, och man tror att man inte får komma med kritik om någon som gjort bra resultat tidigare inte gör bra ifrån sig. Då analyserar man inte utan säger ”vad kul att du fick vara med” när man kanske borde fråga personen varför den inte tog guld.

Att arbeta mot okunskap är vad Elvira Kivi ägnar sig åt även utanför proffslivet, då som ombudsman på Unga synskadade. En anställning hon nu är tjänstledig ifrån.

– Jag har alltid varit intresserad av samhället och frågor om synskadade unga var ju aktuella för mig. Så jag arbetade ideellt med det ett par år, sedan blev det här jobbet ledigt när jag tog studenten och då passade det utmärkt. Jag vill ju att vi ska synas och sprida kunskap för att helt enkelt minska fördomarna.

Vad gäller den kunskapsspridande ambitionen har dock proffssatsningen inte inneburit något avbräck. Snarare, säger Elvira Kivi med en lätt ton av ironi i rösten, tvärtom.

– Jag känner att jag har gjort ett minst lika bra jobb nu när jag har varit tjänstledig. Då fick vi slita för att få med ett inslag i lokaltidningen, nu blir jag intervjuad av riksmedia.

Oavsett positiva sidoeffekter har proffssatsningen dock ett tydligt definierat mål. Måndagen den 8 september börjar allvaret. I Peking.

– Målsättningen är att vinna en match i taget, säger Elvira Kivi. Men självklart vill jag ta guldet.