György Zemplenyi kom till Malmö i mitten av 1990-talet. Han var utklädd till katolsk biskop, utsänd av självaste Vatikanen. Ingen ifrågasatte denna givmilde man, så när han började handla med konst och antikviteter lyckades han övertala människor i sin omgivning att investera sina pengar. Pengar som sedan försvann spårlöst, precis som mannen själv.

– Man kan förtvivla över det, att aldrig få något grepp om det, säger Åsa. Men väldigt fascinerande är det också, att man aldrig riktigt vet vad som hände.

Filmen tar breda skutt mellan Australien, Israel, Ungern, USA och hem till Sverige igen i jakten på den till synes notoriske bedragaren. I Israel sålde han glas som diamanter, i Budapest coachade han det ungerska simlandslaget i OS, trots att han inte kunde simma själv. Lögnerna verkar vara Zemplenyis drivkraft.

– För oss har det varit jättespännande och otäckt eftersom det inte funnits någonting som är cementerat sant, säger Johan. Han var född 1955. Nej, 1953. Det har nästan blivit så att man känt sig schizofren och paranoid själv under researcharbetet.

Efter Guldbaggen för Vikarien skulle man kunna tro att filmarbetet underlättats och kontakten med sponsorerna blivit smidigare för Åsa och Johan (som numer alltid jobbar tillsammans). Men det är inte självklart.

– Lite lättare är det, det gav en liten skjuts, säger Johan. Men det är fortfarande samma upplägg: gör en pilotfilm, skicka till instanser som kan finansiera och berätta om idén. Det finns inga genvägar. Förloppet för att få igenom en film är identiskt. Det kanske är ett mer väloljat maskineri, men det är samma maskineri.

Det verkar trots framgångarna inte finnas någon press att leverera en ny succé med Bedragaren.

– Vikarien hade ju alla ingredienser av det mänskliga, säger Åsa. Folk grät och engagerade sig oerhört. Det här är ju mer en äventyrsberättelse med ett annat slags djup, kanske en annan publik. Och det var ganska skönt att göra något helt annat.

– Man vill ju gärna ha en egen stil, fyller Johan i. Men samtidigt gillar jag den här kameleonttanken, även när det gäller min egen personlighet. Att man kan vara på olika ställen. Som dokumentärfilmare blir man så, man kan smälta in på olika platser. Det tycker jag kan vara kul, att man gör totalt olika filmer.

Bedragaren distribueras av Folkets Bio och går upp på de svenska biografdukarna den 5 september. Filmen är på gång till ett antal festivaler, och Åsa och Johan dyker upp som upphovsmakare till ännu ett par kortare filmer på tv i höst.