En vansinnig världsekonomi kräver orimlig konsumtion
Prestigen pumpar genom västvärldens vener. Det eviga optimerandet tillåter ingen vila. Konsumtionen är vår eviga följeslagare. Det räcker inte att ha kläder på kroppen, de ska signalera vem du är och vilken ställning du har. Är de riktigt dyra och nya är det en biljett till de fina salongerna. Där det ofta pratas om demokrati och rätten att vara den man är.
Hemmet följer ungefär samma mönster. Vi jobbar mer och mer, för att kunna köpa. Ny tv, större, nyare, bygga om, bygga ut, mer plats och ännu mer prylar. Men du hinner knappt använda alla saker, du måste vara på jobbet. Tjäna mer pengar, betala av lån och ta nya.
Därtill bör du kunna presentera en aktiv fritid. En brett kontaktnät eller vänkrets, där umgänge aldrig sker utan konsumtion. Inte träffar man någon utan att kika in på en krog eller ett kafé.
Behöver vi ha det bättre, vad ger egentligen en ännu högre lön till genomsnittssvensken? Betänk möjligheten att det är ångesten som driver på konsumtionen. Fattigdom är i sig inte detsamma som olycka. ”Stackars alla fattiga”, hör vi ibland. Men vi glömmer att det sorgliga inte är bristen på saker och extravagans. Problematiken är att med pengarna följer makten. Det handlar om inställning. Tycker vi att det är värt att ge upp alla andra mål för pengarna så blir pengar makt.
I dag är världen låst i den ekonomiska logikens skruvstäd. Skulle vi, kungarna i väst, plötsligt sluta konsumera mer än vi behöver så blir konsekvenserna förödande. Nästan hela världen lever på att producera det vi köper. Arbetslösheten skulle bli oöverskådlig. Här har vi kärnan till miljöproblemen, roten till orättvisorna och en del av förklaringen till krigen och våldet.
Vägen till en rimlig konsumtion är längre än kravmärkt och fair trade. För att lyckas krävs en ändrad inställning till vad som ger livet kvalitet. En ny form av världsekonomi som inte baseras på att företagen varje år kan visa upp ökande vinst.
Ett steg är att minska skräcken för våra medmänniskor som i grunden handlar om medvetenhet om att vårt levnadssätt bidrar till orättvisor. Rädslan för att bli bestulen, mista några av våra ägodelar, den fabricerade skräcken för terrorister resulterar i att vi bygger vårt eget fängelse. Istället för att kommunicera med omvärlden spionerar vi och övervakar varandra. Vi låser in oss med all vår rikedom.
Det blir ett allt längre avstånd till att se över gränserna och diskutera fram lösningar. Lösningar där även de utan pengar, utan makten, kan få ge sin syn, på samma villkor. Där inte alla svar innebär en västinspirerad marknadsekonomi.
