Raattamaa har sedan tidigare gjort sig känd som aktiv arkitekturdebattör och är även verksam arkitekt. Arkitektur och språk är två väldiga system som vi vistas i och använder oss av dagligen. De är genomsyrade av maktrelationer, politik och tysta överenskommelser. Men att det finns utrymme för individen själv att gå in och förändra och röra om i dessa strukturer är något man blir uppmuntrad och får lust till av Raattamaas texter. I hans litterära universum råder inga regler, här skys det normativa och hyllas bruset. Raataama är också en av förespråkarna av Languagepoesin i Sverige. L-A-N-G-U-A-G-E handlar om vägen till språket; ett slags kommunikationskritik. Innan orden har blivit språk och där stelnat i invanda former är orden, (och således tanken), fria och möjliga att skapa helt nya visioner och drömmar utav.

Om man tar ordet Mångfald till exempel, som just nu möter oss vid varje gathörn i IKEAs reklamkampanj Länge Leve Mångfalden! Hundratals möbler och prylar bygger upp de ansikten som pryder affischpelarna. En något begränsad och ihåligt ekande vision av Mängden. Då är det en annan bild av ordet Raataama ger när han släpper lös den flod av heterogena röster och individer som rinner igenom hans text. mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka (en lek med Mall of Amerika, världens största galleria) utspelar sig i förorten, närmare bestämt i stockholmsförorterna Liljeholmen, Skärholmen och Fruängen. Första delen är uppdelad i korta kapitel med rubriker som antingen är felstavade eller en blandning av engelska och svenska. Korta meningar återkommer och staplas ovanpå varandra och samplar sig själva. Ett myller av röster, och ett växlande men flyktigt persongalleri; Sibel. Nebosja, Frantz, Tracey Pamela, Åsa och Yassir dyker upp och återkommer utan linjär logik eller berättelse. Ändå framträder en stark bild av detta rum, av människors förehavanden, funderingar, strävanden, bekymmer och glädjeämnen. Det är både banalt och kul, smart, naivt, intellektuellt, och spontant. Det är ett porträtt av den myllrande platsen och dess invånare och där är ingen av utsagorna mer värda än den andra:

"jag är så trött på karls eviga utläggningar på varje möte vi har om bostadsrättsbildningen, jag ville så gärna vara vacker, ingen av oss förstod vad det var som låg på gräsmattan i parken och vi kunde inte komma överens om vi borde ringa till polisen eller inte, om djuren bara inte bet sönder varandra, jag visste att det skulle bli siduri, det är trångt bland alla vagnar, jag skulle vilja att du var här"

Bokens andra del har ett mer flödande förlopp och även här är det mycket av samma material som återkommer och omtas. Här dyker även de ”gäster” upp som Raattamaa bjudit för att föra in ytterligare röster till kören som ackompanjerar och utgör stadens brus. Flera av dem har tidigare själva intresserat sig för Staden eller det som rör sig utanför ett givet centrum, såsom Linn Hansén, Athena Farrokhzad, Jörgen Gassilewski och Alejandro Leiva Wenger. På detta sätt tummar Raataama även på det revir och de gränser som utgör den ”ensamme” författarens och släpper in fler medskapare till verket. mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka avslutas visserligen med punkt, men antyder ändå att berättelsen fortgår. Staden fortsätter brusa, motstridiga uppfattningar fortsätter att ljuda; det är bara att stämma in i kören.