Jonas Gardells efterlängtade fortsättning på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré är här. Den heter Jenny och är en fristående bok om barndomsvännen Jenny och hennes uppväxt. Boken fokuserar på en ljummen sommarkväll i juni och på ett fruktansvärt övergrepp.
Kanske var det dumt av mig att läsa boken om Jenny just nu. För om jag ska vara ärlig, och det ska man ju, så är jag utled på allt vad detaljerade våldtäktsbeskrivningar heter. Jag är så trött på att höra talas om våldtäktsoffer och deras historia. Aftonbladets löpsedlar, dagstidningarnas notiser och alla kampanjer mot våldtäkter står mig upp i halsen. Senast i dag fick jag ett brev via direktreklam med våldtäktsstatistik och extrapris på kurser i självförsvar.
Jag vill bara spy galla över alltihopa.
Även om Gardell som vanligt skriver snyggt, rappt och känslostarkt så är det något som saknas mig så innerligt.

Med 70-talets händelser som en bakgrund tar Jonas Gardell med oss på en resa från barndomen till vuxenlivet. Han ställer de båda åldrarna mot varandra och jämför.
I boken framställs barndomen som det eviga helvetet där tortyr och psykisk misshandel utgör vardag. Där blir de brutalaste övergrepp till glada, banala sånger och Gardell lyckas verkligen med jobbet att injicera varje läsare med en överdos av ångest och maktlöshet.
Nu är tanken med boken inte att man ska må dåligt - den är att man ska lära sig att må bättre, att oavsett hur hemskt man än har haft det lyckas hitta kraft att resa sig upp och gå vidare.
För min del misslyckas dock boken kapitalt.

Om Gardell verkligen skriver boken till oss överkörda, till oss 'offer', till oss som blev kvar som en blodig smet mot asfalten - varför måste han då dra upp allt våld, all förnedring och allt det kladdiga, äckliga en gång till? Varför måste han ha detaljer och bekännelser? Varför detta frosseri i själva våldsakterna? Varför inte bara konstatera att livet kan vara ett helvete och fokusera på att hjälpa oss som redan vet resten?
Om jag ska stå ut med att läsa om en endaste våldtäkt till så måste den rättfärdigas med tillräckligt mycket positiva tankar och styrka för att jag ska komma ut som en gladare och starkare människa på andra sidan, annars vägrar jag att läsa! Visst är de sista fem sidorna som balsam för min torra själ, men det räcker inte till för att kompensera de andra hundrasjuttio bladen. Tyvärr.