Stapplar in på scen och är så sjukt vacker att många tappar andan. Tar micken, drar av en kort á capella, då faller resten.
Sammansmältningen av ödmjukhet och enorm attityd är trollbindande.
I den ena handen håller hon ett fast grepp om det hon vet att hon har. Ryssland, konsertpiano, intellektuellt New York-slacking, allt medan en drömsk kitch-gloria hänger över henne som en lökkupol. Samtidigt verkar den andra handen inte alls veta vad den andra gör. Den tycks naivt göra vad som faller den in. Den är ärlig, blyg och tacksam. Kärleksfull, ångestladdad, modig och rädd. Så att man inte kan annat än att bli kär.
Det går rykten om att hon brukar sjunga vissa av låtarna på ryska på sina spelningar, men de uteblev tyvärr den här gången. Den stora hiten 'Fidelity' får vi dock uppleva live. Den är i sig är kanske inte något mästerverk. Men hennes röst och sångteknik lyfter den till höjder långt över både Kaukasus och Empire State Building. Hon har med låten 'Jesus', som handlar om en baby-Jesus hon köpt i en 99-centaffär och gömt längst in i garderoben. Låten är en starkt känsloladdad kritik av katolicismen, en trolig anledning till varför denna ryskfödda musiker endast ger den låten live.
Rösten och pianospelet är vackert på skiva. På Münchenbryggeriets inomhusscen slår det en som en Nikolaj Valujevsk-knockout. Det är nästan för bra. Den minutiösa exaktheten leder nästan tankarna till sovjetiskt drillade gymnaster. Ja, eller pianister, schackmästare, isdansare. Som lärt sig konsten matematiskt. Inte ett fall. Trippelskruven utan minsta snedsteg.
Allt räddas upp av det medfarna innehållet. Hon sjunger om perioder då hon bara rökt Marlboro eller Camel eller då hon haft så dåligt med pengar att hon bara tiggt cigg. Hon halkar med pedalerna under pianot och kallar det punk, och hennes publik får rosiga kinder. Texterna 'Fucking to my songs' och 'People are people' genomsyras av geniala tankegångar om vardagsrealism kryddade med en humor som gör att man bara står med ett fånigt leende på munnen.
Det enda man kan klandra Regina Spektor för är att till och med det ofullständiga är lite för bra.
Är händerna egentligen i maskopi med varandra?