Helt klart kommer föreställningen att bli en publiksuccé, precis som Sundstedts dramatisering av Simon och ekarna. Lika genialt fångar hans fingertoppskänslighet de tidstypiska mönstren i ett föränderligt Sverige. Starka skådespelarprestationer håller dramat levande i nästintill filmisk rörelse. Anna Wemmert Clausens ljussättning och Niklas Románs associativa musik ställer effektivt filmens personer på stadig scenisk mark. Enkla, ibland nästan korsklippta, roliga scenväxlingar höjer stadigt speltempot. Lisa Hjerténs vackra talande scenbild öppnar rummets sluttande aluminiumplan mot väggarnas långsträckt målade reva i pjäsens tidsaxel.

Lars Molins berättelse om ett Sverige statt i långsam, men dramatisk, förändring från bondesamhälle till kapitalistiskt präglat industrisamhälle gestaltas av en familj vars gård och fors hotar att exploateras av en penningstinn industri. Göran Ragnerstam, som Egon Nilsson, står med obändig scenisk auktoritet, fast rotad i golvet. Ingen av hans två söner vill ta över gården. Gösta är flygare, Orvar vill tjäna pengar, dottern Britta startar café. Tidigt anar man familjekomplikationen; rötterna som endast med stor svårighet kan huggas av. Sara Wikström befäster bilden med ett finstilt, uttrycksfullt komiskt spel som hustrun Ester. Kring centralkonflikten rör sig Lars Molins lätt igenkännbara persongalleri av bönder och direktörer, servitriser och slagskämpar, tecknade med lika stor kärleksfull finess av Folkteaterns ovanligt starka, fint samspelande, ensemble.

Föreställningen beskriver en nästan fysiskt åskådlig rörelse, alltifrån första scenens gårdstun högst upp på scenplanet och nedåt mot vår tid. Som om forsens närvaro i pjäsen, lät sina vattenmassor falla historien igenom, till slutets abrupta blackout i en nutid, vars fortsättning ännu är oskriven. Genom hela Lars Molins berättelse går en bred och djup fåra av kärlek, som den kraft som driver pjäsens helhet, vare sig den tar sig olyckliga eller lyckligare uttryck. Det på olika sätt osäkra paret, Jonas Sjöqvist som Gösta och Hanna Bogren som Lilian, utgör pjäsens motor. Kompletterande varandra, bidrar de på varsitt sätt till beskrivningen av ett Sverige under förändring. Bogren gestaltar med välspelad humoristisk ambivalens tidens skiftande kvinnosyn, medan Sjöqvist skickligt pendlar mellan stukad son, stilig flygare och vacklande äkta man.

Bland alla mindre roller runt omkring det centrala skeendet imponerar Lars Magnus Larsson som älskande bankdirektör, och Anders Granell likaså, i raden av finskurna porträtt. Karin Sillberg ger dottern Britta en vital närvaro, Elisabeth Göransson och Ulla Svedin briljerar i välmejslade småroller.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen