Men här är livslusten segrare, med ett häftigt pulserande utspel, där hip-hopens coola, precisa ansikts - och kroppsuttryck lyckas jaga dödens bleksiktighet på flykten. Rolf Holmgren spelar döden som ett stelt, långsamt talande spöke. Som maktfullkomlig schackspelare ställer han upp spelet mot den unga tjej han har valt ut att dö under kvällens fest, ur scenens ungdomsgäng. Tyvärr är hon inte ensam om att dö.

Upplägget i sin helhet är både bra tänkt och skickligt utfört. Scenografin bygger en bro på båda sidorna om den scen som föreställer vardagsvärlden. Under ena sidan tar två ungdomar skydd undan yttervärldens hotande faror, maniskt praktiserande överlevnadsteknikens alla regler. Strax innan föreställningen delar de ut lappar med Backa Teaters utrymningsplan till publiken, Backabrandens hetta är redan från början tätt inpå huden; sorgen är med distinkt allvar levande under dansens oerhörda intensitet. Svarta dödsänglar kryper så tätt, tätt intill lågornas offer, att de in i minsta brist på rörelse blir ett med dem, i ständig kampberedskap mot dödens rödglödande aktörer.

Ljus, musik, dans, skådespeleri, allt samverkar i föreställningens komprimerade poetiska helhet. Strålkastarna tecknar schackbrädets svartvita rutor över scengolvet. Dansarnas levande uttryck under festkvällen kan under några intensiva ögonblick ses som samma mönster där vi alla rör oss. Det är starka minuter som strax rivs upp av nya plötsliga, fördjupande infall. I dataspelens värld hör det till vardagen att dö hur många gånger som helst.

Men vem vill dö exakt just nu? Tjejen som ställs schack matt av dödens tjänsteman, missade att säga hej till sin mamma när hon gick hemifrån. En ung man längtar efter pappans stödjande hand, men hinner inte uppleva dess närhet. En rasande sorgemässa över alla de alltför unga människor som inte längre finns kvar hos oss, kan man kanske kalla det men framför allt är Det sjunde blinget ett starkt uttryck för den livsbejakande glädjen i att finnas till.