Djurrätt | Jaktsäsong

Nästan 81 000 älgar sköts i Sverige förra året. Enligt en undersökning som Jägareförbundet gjort om skadeskjutningar, eller med deras ord: ”dåliga skott”, skadeskjuts och flyr 14 procent av älgarna varje år och eftersök anordnas.

Det innebär att fler än 11 000 älgar med till exempel avskjutna ben, bukskott, käkskott gick runt i skogen förra året. En tredjedel av dessa hittades aldrig.

I större delen av landet minskar dessutom älgstammen, Jägareförbundet beskriver själva läget som en ”krissituation” och agerar genom att ”rekommendera” jägarna att skjuta kalvar istället för vuxna älgar.

Jakten är en del av vår kultur, eller av männens kultur snarare. Inte ens var tionde jägare är kvinna. Herregud, jag har knappt en manlig granne i vuxen ålder som inte jagar. Jakten sker av rätt och hävd och gammal vana. Det är klart att jägarna märker att det är ont om älg. Men jakten är helig, jakten är en höjdpunkt på året, jakten är självklar. Och det finns alltid andra jaktlag som är sämre, som skadeskjuter mer. Det finns alltid sämre jägare – så varför skulle inte just jag jaga?

Det är många saker som är delar av vår kultur och som inte är acceptabla. De må ha pågått hur länge som helst. Just nu fylls skogarna av män med gevär. Och detta har pågått i generationer. Men är det en naturlag? Är det en naturlag att levande, kännande individer som bor i våra skogar jagas, skadeskjuts, blir föräldralösa för att... vi ska ha roligt, för att... det är en tradition, för att… min farfars far också jagade?

Och helt ärligt, vem i det här landet behöver kött på bordet för att må bra och vara frisk? Lika många som behöver ett kranium att pryda väggen med. Dödande är inte vackert, dödande är inte friluftsliv. Dödande är ingenting annat än dödande, även om det för vissa är kul, en del av livet, en tradition.

Jag vill inte höra älgkalvar skrika i höst. Jag har sett dem växa upp hela sommaren, jag vill inte se dem bli föräldralösa och dö.