Åren 1988–1999 uppgav 9 procent av kvinnorna och 4 procent av männen i åldrarna 16–24 år att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Åren 2004–2005 hade andelen ökat till 30 procent bland kvinnor och 14 procent bland män. Försämringen begränsar sig inte till unga från någon särskild social bakgrund. Den har helt enkelt ökat. Under de senaste tio åren har det blivit fyra gånger så vanligt med vård för depressioner för kvinnor och män i åldern 16–19 år.

Sedan andra halvan av 1990-talet har det också blivit vanligare att unga läggs in för psykiatrisk sjukhusvård, särskilt stor är ökningen bland unga kvinnor. Sjukhusvård för depressioner och ångesttillstånd är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män och många fler kvinnor än män har ett nedsatt psykiskt välbefinnande.

Ohälsan får oerhörda konsekvenser. Bland kvinnor födda på 1980-talet är det en betydligt större andel som har vårdats på sjukhus för självmordsförsök jämfört med kvinnor födda på 1970-talet. 2007 hade 6 procent av kvinnorna och 4 procent av männen i åldrarna 16–29 år någon gång försökt ta sitt liv. Om vi stannar upp här. Om vi inser att 6 procent av alla unga kvinnor har försökt ta sitt liv. 4 procent av alla unga män. Kan vi acceptera det? Siffrorna är svindlande höga. Bland homo- och bisexuella är självmordsförsök dessutom dubbelt så vanligt, visar siffror från Folkhälsoinstitutet. Bland transpersoner, innan behandling, försöker en av fem ta sitt liv.

Det är inte oundvikligt med höga tal av psykisk ohälsa. Det är någonting som går att förändra. Hårdare tag i skolan, fortsatt stora klasser och skriande brist på skolkuratorer kan inte vara rätt väg att gå. Inte för någon. Inte ur någon aspekt.

Vi behöver bygga ett samhälle som inte är slipat och utstakat för eliten. Vi behöver bygga ett samhälle med utrymme för olikheter. Vi behöver bygga ett jämställt och jämlikt samhälle. Vi behöver skapa rättvisa. Vi behöver bygga ett samhälle där inte var femte ung kvinna har självmordstankar.