Övermedicinering istället för vård
För en dryg månad sedan ändrades lagstiftningen för psykiatrisk tvångsvård i Sverige och den nya vårdformen ”öppen vård med särskilda villkor” infördes. Sedan länge har vi haft en lagstiftning där det, för att människor ska kunna tvångsvårdas inom psykiatrin, krävs att de lider av en allvarlig psykisk störning, är i behov av dygnet runt-vård samt att de inte vill ha vård på frivillig väg. I slutet av vårdtiden, när du inte längre varit i behov av dygnet runt-vård, har du kunnat ges så kallad permission, med syftet att successivt slussas ut i samhället. Dessa permissioner har ofta blivit längre än det var avsett, särskilt i områden där läkarna av tradition skriver ut stora mängder psykofarmaka. Permissionerna har i vissa fall i praktiken inneburit att patienter vårdats hemma, med inga andra insatser från psykiatrin än medicinering.
Den gamla lagstiftningens syfte var att permissionerna skulle innebära en väg tillbaka in i samhället, en väg mot återhämtning och tillfrisknande. Ibland har detta fungerat, ibland alltså inte.
För att råda bot på de långa permissionerna har alliansen drivit igenom en ny vårdform som gäller från 1 september i år, ”öppen vård med särskilda villkor”. I och med detta har ett av kriterierna för vad som krävs för att tvångsvårda en människa helt enkelt plockats bort, nämligen behovet av dygnet runt-vård.
Om du är en person med en ”allvarlig psykisk störning” som inte vill äta mediciner kan du numera tvångsvårdas hemma. Detta behöver inte längre vara en del i en utskrivningsprocess, det kan helt enkelt vara en vårdform. En vårdform som innebär att människor kan tvångsvårdas i sina hem, under obegränsad tid, utan att det finns något mål för behandlingen annat än att hålla dessa människor i schack. Detta handlar inte om människor som gjort sig skyldiga till något brott, det handlar om människor som blivit sjuka.
Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) som organiserar människor med psykisk ohälsa har ställt sig oerhört kritiska till denna nya vårdform. De påpekar att öppen tvångsvård redan har prövats i flera länder och ingenstans lett till förbättring för dem som berörts av vården. Vidare menar de att vårdformen kommer att leda till att människor blir övermedicinerade och apatiska. ”Det ligger i sakens natur att den behandlande läkaren för att vara på den säkra sidan kommer att se till att patienterna är välmedicinerade, dvs övermedicinerade, för det är ju han eller hon som har ansvaret för att patienten beter sig på ett förväntat sätt ute i samhället.” Majoriteten av remissinstanserna motsatte sig förslaget, de som var starkt kritiska representerade psykiatrin och domstolsväsendet.
Tystnaden har varit nära nog total. Debatten har uteblivit. Det handlar om några av de absolut mest utsatta människorna i samhället. Lagstiftningen har försämrats oerhört. Men vem bryr sig? Är vissa människor helt enkelt för sjuka för att ha något värde? Kan vi ta spillet att vissa människor får sina sprutor varannan vecka och sedan är nerdrogade? Är det rent av lika bra det?
Uppdelningen av människor i kategorierna ”de som har något att bidra med” och ”de som inte har det” är katastrofal. Inte bara för de människor vars erfarenheter, verklighetsuppfattning och känslor sägs sakna värde, annat än som sjukdomsbild betraktat. Om samhället mister de riktigt sköra människornas erfarenheter, bidrag och tankar mister det någonting av det viktigaste det har.
Som RSMH skriver: ”Vi vill klart säga från RSMH:s sida att vi ser läkemedelsanvändningen många gånger som ett modernt substitut för lobotomi, dvs man skapar en lugn person utan förmåga till aktivitet och initiativ, som passivt fördriver dagen utan känsloliv. Skillnaden mot forna tiders lobotomi är hårfin.”
