Mer allmänt används uttrycket som förklaring till varför män tävlar i allt. En stad bygger ett 200 meter högt torn, borgmästaren i nästa stad måste omedelbart resa ett på 300. Tornen sträcker sig mot skyn, men ändå, ”penisavund”? En teori är som en mekanisk hare. Så länge plåtharen rör sig lika fort är det idé att jämföra dom två. Så länge män verkligen jämför penisar är det vettigt att tala om penisavund.

Dock, alla som någonsin suttit i en bastu med främlingar vet att om det är något de flesta män inte gör så är det att jämföra penisar.

Vore det så skulle män stolta snubbla in i bastun med erigerad penis – de flesta män man frågar skulle hellre äta en burk mask än sitta på träbänk med praktstånd. Nå, säger ni, men en slak penis då?

Ja, här har ni en poäng. Män gillar att jämföra – särskilt oanvändbara grejer. Enorma lustjakter stadigt förtöjda vid kaj, vapen som inte avfyras. Som Oscar Wilde, en man med viss kunskap om penisar sa: ”Ambition är den misslyckades sista utväg.”

En annan herre, Ptolemaios, han säger ungefär: ”Rädda fenomenen”, det vill säga låt observationerna styra.

Och vilka är då våra observationer?

Män vill att det ska vara stort, större, störst. Man blir avundsjuk på det man ser men inte kan få. Och vad har männen alltid sett, vad har alltid växt utan att män kunnat veta något om det? I nio månader?

Män ser kvinnor skapa liv inuti sina egna kroppar. Alien 1–4, allt i en person. Ingen man har någonsin klarat ett liknande trick. Nix, inget liv – men mycket avundsjuka.

Och vi män fortsätter med våra små imitationer, bygger fabriker, broar, rymdraketer. Konsumerar upp hela planeten i ett enda magnifikt misslyckande. Män kan inte göra det tuffaste som finns, skapa liv inuti sina egna kroppar och därför är de för evigt i underläge och hämnas på sitt småaktiga sätt med lägre lön och kassare jobb och tjyvhålla på rösträtten och gud vet vad.

Livmoderavund. Det är förklaringen. Hela vår religion bygger ju på det. Behandlade vi mamman bra? Nä, hon fick bo i ett stall. Behandlade vi barnet bra? Honom strippade vi och spikade upp på ett plus. Första budet: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” Den västerländska kulturen beter sig som ett förvirrat barn i olycklig skilsmässofamilj. Slåss mycket och dyrkar en farsa som ingen sett.

Mitt råd är: Skippa det. Sluta springa efter plåtharar. Haja att det rör sig om livmoderavund, det är de små vi ska vara snälla mot. Inte längta efter någon fantasifarsa som ingen har sett. Inte bara svulla och svulla för att få tiden att gå som någon trött cancercell.

Nej, lämna lite planet kvar åt de små att springa på.

Ibland blir man avundsjuk, men måste faktiskt stå ut.