Så hur gör man då teater på Det kommunistiska manifestet? Richard Turpin väljer vad som kan tyckas vara den enkla vägen: det gör man inte. Man presenterar istället texten i oförändrat skick, och låter publiken själv ta ställning. Ensemblen från Teater Tribunalen, i samarbete med för tillfället hemlösa Teater Galeasen, läser i Det kommunistiska manifestet igenom i stort sett hela manifestet självt, på flera intressanta och underhållande sätt.

I den första akten har scenografen Sören Brunes byggt ett kök i glasbur, som senare även får tjäna som byggnadsställning, fängelse och skriklåda, kring vilken ensemblen arbetar som kökspersonal – det hackas potatis, lök och purjolök. Samtidigt läses det ur manifestet. Form- och känsloväxlingarna är snabba, det dansas, agiteras och sjungs, ackompanjerat av Dror Feilers och Josef Beltzikoffs musik. Det är stundtals gemytligt, rytmiskt, svängigt och otäckt. Själva köksarbetet får ibland formen av någon slags socialistiskt idealverkstad – gemensamt, hederligt arbete, långt från till exempel slitet och svälten i Sovjettidens kollektivjordbruk.

I den andra akten blir det soppa, på flera sätt. På premiärkvällen bryts den noggrant inövade koreografin upp, när man försöker, och misslyckas, och försöker igen, att som planerat via internet få kontakt med teaterns utsände David i Bolivia.

Det är synd att kommunismens spöke här ska överskuggas av teknikens, för det är ett kul sätt att symbolisera det världsövergripande i manifestets budskap. Bord dukas, och sedan bjuds publiken på soppa som tillagats av de hackade råvarorna under första akten. Gemytligt och kollektivt – och lite förföriskt.

Kanske kan man invända att större ansträngningar kunde ha gjorts för att anpassa manifestet till dagens språk och samhälle. Originaltexten står otvivelaktigt i förgrunden, men ensemblen gör enstaka inflikningar, där man kommenterar och stundtals driver med manifestet. Särskilt träffande är inledningen, där man dramatiserar Forum för levande historia, och tycks vilja säga att ja, ibland blir det mest soppa av att försöka anpassa en ideologi till verkligheten. Som lärare känner jag nära igen mig i skolans absurt abstrakta styrdokument. Jämförelsen med det generaliserande och kategoriska manifestet är träffande, och något som man gärna hade sett mer av.

Jag har svårt att tro att någon skulle gå ut från uppsättningen som övertygad kommunist. Det är heller antagligen inte avsikten, när manifestet presenteras på ett så rent, avskalat och naket sätt. Men om inte annat så är Tribunalens Det kommunistiska manifestet ett utmärkt sätt att uppleva en historisk text. Och att få sig en skål god soppa.

Fredagen den 17 oktober öppnar Tribunalens utställning om kapitalismens brott. Vernissage kl 17, Hornsgatan 92.