Sommaren har burit med sig en hel del lesbiska klassiker som passat ypperligt i hängmattan och på stranden. Nyutgåvan av Patricia Highsmiths spännande flatklassiker Carole och nyöversättningen av Jeanette Wintersons fängslande debutroman Det finns annan frukt än apelsiner är bara två exempel. Precis lagom till att Pridefestivalen går av stapeln släpper Normal förlag ytterligare ett gäng titlar som passar fint in på temat. Djupast ner i litteraturhistoriens bortglömda vrår har litteraturvetaren Eva Borgström letat. Och fiskat fram två kärleksnoveller författade av två av det förra sekelskiftets pionjärer, svenska Mathilda Roos och danska Vilhelmine Zahle. Resultatet är ett tunt litet band som i all sin enkelhet är en stor kulturgärning.

Litteraturprofessor Birgitta Holm har skrivit att det någon gång mellan den viktorianska eran och den Freudianska lärans intåg på scenen uppstod en liten lucka i tiden där sexualiteten fick lite större spelrum. Ett glapp mellan två manliga diskurser som gjorde debatten om identitet och sexualitet något mer öppen och tillåtande. Kanske är det denna speciella tidsanda som återspeglas i dessa mycket rättframma och självklara skildringar av kvinnlig kärlek? För även om kärleken i dessa berättelser är omöjlig så formuleras frågorna om normer, vem som får älska vem och varför. Och berättelserna är ärliga, ganska enkla berättelser fria från klichéer, till skillnad från de lesbiska motiv som kan återfinnas i böcker riktade till samtida manliga libertiner.

I Mathilda Roos novell Den första kärleken förälskar sig den unga Catherine i en sårad soldat som visar sig vara en förklädd kvinna. Någon kärlek blir aldrig möjlig, men Catherine trotsar bestämt den heteronormativa ordningen och vägrar släppa sina första erfarenheter av romantik bara för att målet för hennes känslor var av 'fel' kön. 'Det störde henne inte det minsta att den vackra, mörkögda soldaten varit en kvinna; han var i alla fall hennes första kärlek', skriver Mathilda Roos.

Vilhelmine Zahles novell Också en kärlekshistoria, en av de endast två noveller som utgör hennes författargärning, är än mer tydlig i sina frågor kring sexualiteten. Den unga Martha slås mellan att försöka passa in i normen, 'försökte sig ofta på att svärma för en eller annan herre', men lyckas inte. Den enda hon någonsin lyckas älska är hennes fem år äldre väninna Edith, och det gör hon med bestämdhet. Men både väninnan och omgivningen i övrigt är helt oförstående. Martha står dock fast: 'Ja, jag vet att det är det vanligaste, att en man älskar en kvinna och omvänt - men har månne inte varje människa sin säregna natur som den är tvungen att följa?'. Men inte heller denna historia slutar lyckligt. Den älskade gifter sig med en man och Martha anpassar sig till normsamhällets krav.

Både hos Zahle och Roos är det tydligt att samhället inte accepterade denna samkönade kärlek, och även om mycket har hänt sedan novellerna först publicerades är de än i dag läsvärda som dokument över det som varit. Berättelser som, liksom Eva Borgström skriver i sitt förord, borde ha en självklar klassikerstatus i den litteraturhistoria som fokuserar den samkönade kärleken.