Det brukar sägas att det började den 4 juni 1981. Amerikanska Centers for disease control and prevention, CDC, motsvarande svenska Smittskyddsinstitutet, rapporterade i sitt veckoliga nyhetsbrev att fem unga homosexuella män i Los Angeles drabbats av en oidentifierad immunbristsjukdom. I själva verket började det dock tidigare än så. Redan i mars samma år hade samma tillstånd konstaterats hos åtta unga homosexuella män i New York.

Rapporten var emellertid början på det medicinska studiet av den virussjukdom som senare skulle komma att identifieras som hiv. Ett studium som till en början kom att präglas av såväl förvirring som fördomar. Inledningsvis hittades tillståndet där det eftersöktes, bland homosexuella män. Och teorierna om det kom att fokusera på homosexuella som grupp och deras vanor. Bland annat spekulerades det i att homosexuellas sperma kunde ha en negativ inverkan på det mänskliga immunförsvaret, samt om att tillståndet kunde relateras till de så kallade poppers – alkylnitriter som inhaleras i rekreationssyfte – som var populära bland homosexuella.

Att vetenskapen först famlar i blindo då den ställs inför nya utmaningar är inte konstigt. Men redan i juli 1981 hade arbetet fortskridit så långt att CDC:s James Curran kunde lugna allmänheten något: sjukdomen drabbade enbart homosexuella män. Heterosexuella män och kvinnor behövde inte oroa sig.

Det dröjde dock inte länge innan James Curran, sedermera en prominent forskare på området, tvingades revidera sitt uttalande. Några månader senare konstaterades sjukdomen hos injektionsmissbrukare. Kort därefter även hos heterosexuella kvinnor och personer som mottagit blodtransfusioner. Benämningen Grid – gay related immune deficiency, fritt översatt homorelaterad immunbrist – var därmed inte längre den lämpligaste. På en medicinsk konferens i augusti 1982 myntades istället begreppet acquired immunodeficiency syndrome – förvärvat immunbristsyndrom – eller aids.

Parallellt med att intensiv forskning bedrevs växte dock oron bland allmänheten och i media. Det stod klart att sjukdomen inte enbart var en angelägenhet för homosexuella, samtidigt fanns det ingen annan att skylla på än just denna grupp. I Europa pågick förvisso två relativt separata epidemier, en bland homosexuella män, och en bland personer från eller med koppling till Centralafrikanska länder. Men det var främst den förra gruppen som stigmatiserades.

I Storbritannien resulterade larmrapporter om att smittan kunde finnas i sjukvårdens blodförråd i upprörda känslor. Under 1983 publicerade tidningar som Daily mirror och Mail on Sunday artiklar om ”mördarblod” och ”homopesten”. Landets brandförsvar upphörde att ge konstgjord andning av rädsla för att brandmännen skulle smittas. Professor Kaye Wellings vid University of London har beskrivit situationen som en ”epidemi av rädsla”, och talat om ett medialt klimat där personer som fått viruset genom blodtrasfusioner betraktades som offer och homosexuella som förövare.

I San Fransisco, den amerikanska gayrörelsens informella huvudstad och överrepresenterad i statistiken av insjuknade, utrustades polisen med särskilda masker och handskar som skulle användas då de tvingades hantera en misstänkt aidspatient.

Den 20 maj 1983 lyckades Françoise Barré-Sinoussi och Luc Montagnier i laboratoriet på Institute Pasteur isolera det dittills okända retrovirus vi numera känner som humant immunbristvirus, hiv, en bedrift som nu gett dem nobelpriset i medicin. Det minskade inte oron nämnvärt, och till Sverige kom paniken på allvar ett par år senare.

I ett internationellt perspektiv reagerade svenska myndigheter, åtminstone inledningsvis, både snabbt och professionellt. Marie Arneborn vid Smittskyddsinstitutet var med från början.

– Då hette Smittskyddsinstitutet Statens bakteriologiska laboratorium. Jag var där som epidemiolog och vi satsade otroligt mycket och hade tidiga insatser.

Det första svenska fallet av aids upptäcktes på Roslagstulls sjukhus 1982. Redan samma år öppnade mottagningen Venhälsan som en del av en informationsinsats riktad till homosexuella män. Ungefär samtidigt uppmanade Statens bakteriologiska laboratorium, med RFSL i ryggen, den dittills flitiga givargruppen homosexuella män att inte donera blod.

Särskilt positiv är Maria Arneborn till att informationsarbetet genomsyrades av en ambition att inte stigmatisera de grupper som ansågs ligga i riskzonen för att drabbas.

– Det har varit öppet kring de här frågorna, sedan kan man kritisera enskilda insatser, men vi har haft ett klimat där man har kunnat tala om de här frågorna.

Men kanske borde informationen även ha riktat sig till det omgivande samhället, till de inte omedelbart berörda som likväl kände oro.

I december 1986 hade den nyligen inrättade Aidsdelegationen ett av sina första sammanträden. Det var där förslaget att lagstifta mot så kallade bastuklubbar första gången lades fram, och det skedde mot bakgrund av massmediala skriverier som i dag ter sig minst sagt sensationslystna.

I Sverige fanns, enligt Aidsdelegationens underlag, ett tiotal bastuklubbar. Dessa mötesplatser för män som ville ha sex med män hamnade i fokus när rädslan för sjukdomen som inte gick att bota blev hett nyhetsstoff.

Dåvarande DN-journalisten Peter Bratt skrev en uppmärksammad serie artiklar om bastuklubbarna. En av dem hade rubriken ”Stäng aidsbordellerna”. Polisen Hans Strindlund, sedermera chef för norrortspolisens underrättelserotel i Stockholm, utmärkte sig som extra aggressiv debattör och figurerade flitigt i media.

I en artikel från 2002 har tidningen QX sammanställt några av hans citat. I Aftonbladet krävde han att regeringen ”måste stoppa de ohämmade sexorgierna nu” och förklarade:

– Det finns belagda fall på att smittan sprids på bastuklubbar. Om någon blir smittad är det ofta omöjligt att fastställa smittkällan. Det enda signalement den smittade kan ge är ett 15 centimeter långt könsorgan.

Såg man alltså inte ens varandra i ansiktet innan man idkade könsumgänge? Nej, berättade Hans Strindlund i numera nedlagda Nya Norrland:

– Här förekommer sexuellt umgänge totalt utan känslor. Man växlar inte ett ord. Ibland ser man inte ens varandra. Allt sker genom ett hål i väggen.

I en debattartikel i Svenska dagbladet avslöjade han också hur klubbarna gick tillväga för att locka oskyldiga unga män i fördärvet:

”För närvarande söker ett av ställena tillstånd för spelautomater. Det är väl känt att elektroniska spel lockar unga grabbar. Det är även väl känt att unga pojkar står högt i kurs bland homosexuella. Jag skräms av bara tanken.”

Mot bakgrund av Aidsdelegationens förslag beslutade dess ordförande, dåvarande socialminister Gertrud Sigurdsen (s), att ett förbud skulle snabbutredas. Och snabbt gick det. Ett lagförslag var klart i mars 1987, i juni samma år klubbades det igenom av riksdagen. För att påskynda processen beslutade regeringen att istället för ett normalt remissförfarande helt enkelt anordna en hearing på regeringskansliet, där berörda instanser fick framföra sina åsikter.

RFSL, RFSU och Venhälsan argumenterade för att ett förbud skulle vara kontraproduktivt. Aktiviteten på bastuklubbarna skulle förflyttas till andra sammanhang, där det dessutom skulle vara väsentligt svårare att informera om smittorisker. Synpunkterna vann inget gehör.

Rikspolisstyrelsen påpekade under hearingen att ett förbud mot bastuklubbarna kunde betraktas som en inskränkning i den grundlagsskyddade mötesfriheten, en inskränkning som skulle vara laglig enbart om smittospridningen enligt regeringsformen var att betrakta som en farsot. Men Smittskyddsinstitutet och Läkarsällskapet förklarade, muntligt, att det inte fanns ”något tvivel om att smittan utgör en farsot i vedertaget medicinskt språkbruk”.

Frågan blev aldrig föremål för någon juridisk utredning. I det lagförslag som presenterades för riksdagen skrev statsrådet Gertrud Sigurdsen:

”När det gäller de så kallade video- och bastuklubbarna delar jag Aidsdelegationens uppfattning, att de aktiviteter som förekommer där inte kan accepteras från smittskyddssynpunkt. Denna uppfattning fick också ett starkt stöd vid den hearing som jag tidigare nämnt.”

När förslaget väcktes 1986 hade drygt 300 personer i Sverige konstaterats ha aids. Detta antal, långt färre än vad som årligen avlider i influensa, var alltså tillräckligt för att stänga de bastuklubbar som bara några år tidigare flyttat ut i offentlighetens ljus.

George Svéd var ansvarig för RFSL:s hivarbete när lagen infördes.

– För min del uppfattade jag det som att departementet visste att den inte skulle få någon praktisk betydelse för smittspridningen, men man ville visa politisk handlingskraft.

Att lagen ändå drevs igenom ser han som resultatet av en debatt som präglades av både rädsla för det okända och för det som precis blivit känt. Så sent som 1979 hade Socialstyrelsen beslutat att homosexualitet inte längre var att betrakta som en sjukdom.

– Vad majoritetssamhället inte kunde förstå var den här frisläpptheten, mot detta hade man ju invändningar. Heterosexuella män som ville ha samma frisläppthet fick ju betala för det genom att söka sig till prostitution.

Den handfull klubbar som fanns i storstäderna blev en symbol. Det ursprungliga problemet var smittospridningen, men den samkönade promiskuiteten identifierades som orsaken. Följaktligen blev också den grupp män som besökte klubbarna betraktade som moraliskt besudlade, och fick se sina friheter kringskurna.

– Det här var en moralisk panik i en svår tid, säger George Svéd. Min tolkning var att man hade lätt att offra den här gruppens rättigheter på ett slags smittskyddsaltare. Man upplevde det som en räddningsaktion som inte kostade det heterosexuella samhället något.

Lagen kostade inte det heterosexuella samhället något, och tycks heller inte ha givit det något tillbaka. Huruvida lagen uppfyllde sitt syfte, förutom att bastuklubbarna faktiskt stängdes, är svårt att veta. Ingen tycks tro att de som frekventerade klubbarna slutade ha sex, snarare sökte de sig till porrvideoklubbar eller andra informella sammanhang. Den allmänna uppfattningen förefaller vara att lagen varken gjorde till eller från, och 1999 slog regeringens smittskyddskommitté fast att det inte fanns ”några konkreta belägg för att lagen haft någon inverkan på epidemins förlopp”.

– I praktiken har jag svårt att se någon annan effekt än att det blev svårare att nå människor med information, säger George Svéd. Kanske att lagen minskade antalet anala samlag något, eftersom det är svårare att ha den formen av aktiviteter ute eller i en lokal där man inte har samma hygienmöjligheter som på bastuklubbarna, till förmån för andra aktiviteter där risken för smitta är mindre, som oralsex eller ömsesidig onani.

När lagen avskaffades 2003 skedde det utan större dramatik. Inga svarta rubriker, inga indignerade protester. Och George Svéd menar att moralpaniken 1986 paradoxalt nog kan ha gynnat den toleranta linjen.

Då förlorade minoritetssamhället mot majoriteten, de som förespråkade riskreduktion mot dem som förordade nollrisk. Sverige var ensamt i Europa om att lagstifta mot klubbarna, och fick också internationell kritik för detta. Men samtidigt var debatten det första tillfället att lansera det perspektiv som i dag, 20 år och mycket opinionsarbete senare, är det helt dominerande.

– I dag är det i huvudsak den politik som RFSL förespråkade, med en kombination av information och skadereducerande insatser, begränsningar av smittskyddsläkarnas roll som åklagare och domare, stöd till sjuka och smittade, som är Sveriges officiella linje. Så av den här konfrontationen blev det ändå till slut någonting ganska positivt.