Spridda i kvarteren kring Norra Bantorget, som cirklar kring LO-borgen, ligger de olika förbundens lokaler. Bottenvåningen av Byggettans hus på Kammakargatan 47 där Fackligt center för papperslösa huserar, är som en schablonbild av en socialdemokratisk samlingslokal. Golvets träimiterade korkmatta är sliten. Väggarna pryds av porträtt av Joe Hill och August Palm och en storleksmässigt oansenlig reproduktion av Picassos Guernica. På klädhängaren samsas bygghjälmar med kepsar, blåställ med överrockar och täckjackor.

I Europa har frågor som rör organisering av papperslös arbetskraft länge haft en plats på den fackliga agendan. I Sverige har det tagit längre tid för de stora aktörerna att vakna. Den fackliga verksamhet som nu drivs i LO:s och TCO:s regi betyder därför mycket, enligt Yacine Asmani, som genom Papperslösa Stockholm tog initiativ till centret.

– Det facket gör nu för papperslösa är viktigt, de tar ett stort steg. Facket vi har i Sverige är starkast i Europa och i hela världen, nu har de visat att de är beredda att ta ansvar även för de papperslösa arbetarna.

Bengt Sandberg, ombudsman på Fastighetsanställdas förbund, beskriver sommarens kongress som en väckarklocka för LO.

– Frågan har inte uppfattats som en facklig angelägenhet tidigare. Det är inte många år sedan Byggnads var ute och förföljde och jagade svartjobbare utan att se människorna och skälen till att de jobbade svart. Men med debatten på kongressen är det jättemånga LO-förbund som har vaknat.

Det är bland annat därför han anser att verksamheten har en viktig funktion att fylla. Inte bara för att de papperslösa befinner sig i en utsatt position och tvingas sälja sin arbetskraft till underpris utan att få tillgång att få tillgång till sociala trygghetssystem som sjukförsäkring, arbetslöshetskassa och pension. Utan också för att understryka att allt detta är en angelägenhet för fackföreningsrörelsen.

– Det legitimerar ju att det här är en facklig fråga. Det är det som egentligen är poängen med det här centret.

Sedan centret öppnade i början av september har det varje måndag haft besök av ett femtontal personer, en siffra Yacine Asmani tror kommer att stiga i takt med att ryktet om verksamhetens sprids.

– Man kan säga att det finns två grupper som kommer hit. En grupp kommer för att de har problem med arbetsgivare och arbetsmiljö, och så finns det en grupp som kommer för information om vad vi gör och för information om arbetskraftsinvandring och asylärenden.

Det allra vanligaste problemet Fackligt center för papperslösa har att hantera är arbetsköpare som inte betalar ut lön. När så inte sker sätter centret den papperslöse i kontakt med berört fackförbund, som i sin tur kontaktar arbetsköparen. För det mesta räcker det med ett telefonsamtal.

– De är rädda för opinionen, och de är rädda för att skatteverket ska komma dit. Därför betalar de på en gång, säger Yacine Asmani.

Bengt Sandberg instämmer i att det hittills varit relativt problemfritt att kräva in utebliven ersättning.

– Med de fall vi har fått hittills har det räckt att vi har ringt arbetsgivaren och sagt att vi är från centret för papperslösa och vi har en medlem som inte har fått ut sin lön, säger han.

Den inledande framgången till trots är han inställd på att det bara är en tidsfråga innan en mer komplicerad strid seglar upp. Hur centret då ska gå till väga vet han inte riktigt.

– Vi får ju prövas oss fram, skulle vi hamna i en situation där en arbetsgivare säger nej kan vi ju inte gå juridiskt via domstol som man gör i en konventionell lönestrid. Det gäller att pröva nya fackliga metoder, och vi har sagt att vi får lära oss hur fan vi ska göra. Det gäller att lära från varje ny situation.

Ett problem som fortfarande väntar på en lösning är kollektivavtalens ställning i en framtida indrivningsstrid. Ska facket driva de kanske 40 kronor per timme som den papperslöse blivit lovad eller kräva att arbetsköparen betalar kollektivavtalsenlig lön? För fackföreningsrörelsen har frågan både praktiska och ideologiska dimensioner.

– Där har det ju funnits en facklig attityd att vi ska hålla stenhårt i kollektivavtalet, och det bästa är ju att driva in enligt det. Men det är både och, för går vi fram för hårt får de sparken. Så man får alltid tumma på principerna som vi normalt följer. Att jobba svart är ju någonting vi normalt fördömer, så är det ju, för det är ett jävla utnyttjande av människor. Men vi ska inte kriminalisera dem som utnyttjas utan dem som utnyttjar. Och det är en jävligt viktig grej.

Mohammad Zakér Hossain är ett exempel på ytterligare en funktion som centret kan fylla. Efter att ha varit politiskt aktiv i ursprungslandet Bangladesh kom han för sex år sedan till Sverige för att söka politisk asyl. Det beviljades han inte, och sedan dess lever han gömd.

För Zakér är centret en fredad mötesplats och en plattform att arbeta politiskt utifrån. Han är här varje måndag, och är dessutom engagerad i kampanjen Denna onsdag, som varje onsdag manifesterar på Mynttorget med krav på papper åt alla.

Han försöker försörja sig på temporära arbeten, men att hitta anställning är långt ifrån enkelt. Bor gör han där det finns en säng över.

– Utan papper är det tyvärr väldigt svårt. Jag lever på olika ställen utan skydd. Ibland bor jag här, ibland där, hela tiden är jag rädd.

Sista avslaget på sin asylansökan fick han för knappt fyra år sedan. Det innebär att det snart är preskriberat och att han kan söka på nytt. Men år av osäker tillvaro har tagit ut sitt pris. Zakér mår inte bra.

– Jag vill jobba och bidra till den svenska ekonomin, men att ha levt så här i sex år har påverkat mig hårt mentalt.

Maria Nääv läser juridik vid Stockholms universitet och arbetar som volontär på centret för första gången. Egentligen var hon inställd på att komma hit som besökare, men under kvällen har hon även fått ge råd åt ett par där mannen saknar medborgarskap.

– Det är första gången som jag är här, jag blev slängd ner i grytan direkt, säger hon.

Hon har inte tidigare varit engagerad i asylrätt och fick upp ögonen för centret genom en slump. Eller kanske snarare på grund av den uppmärksamhet dess verksamhet rönt i media.

– Jag satt på tunnelbanan en morgon och läste en tidning, och så var det en artikel om det här, berättar hon. Jag rev ut den här och bar runt på den en vecka i väskan innan jag hörde av mig.

– Det var modigt gjort av dig, skrattar Bengt Sandberg uppskattande.

För även om centrets verksamhet koncentrerar sig kring en de mest utsatta grupperna i Sverige finns det visst utrymme för gott humör. Bengt Sandberg själv tycker att det är stimulerande att få vara med och bryta ny facklig mark.

– Absolut, det känns som i arbetarrörelsens begynnelse, att försöka hitta vägar och arbetssätt.