Det är när den drygt 7 000 personer starka demonstrationen mot Davis cup-mötet mellan Sverige och Israel når John Ericssons väg som de första färgbomberna kastas mot de bussar polisen ställt upp för att spärra av vägen mot Baltiska hallen. Kort därefter bryter sig det svarta blocket ut ur demonstrationståget och rusar mot arenan.

Enligt uppgifter till FRIA var ambitionen att det svarta blocket skulle röra sig bort från resten av demonstrationen för att inte dess avslutande samling skulle störas av den konfrontation med polis som väntades i anslutning till försöket att ta sig så nära arenan som möjligt. Denna ambition går dock om intet. Polisens bussar flyttar sig snabbt och blockerar effektivt aktivisternas väg runt arenan. Några aktivister klättrar upp på bussarnas tak och manar sina kamrater att följa efter i ett försök till stormning, men bakom bussarna väntar flera kedjor poliser som är överlägsna aktivisterna både vad gäller antal och utrustning. Ett fåtal raketer och slangbomber siktas mot polisernas linjer, men de kravaller som helt kommit att dominera rapporteringen från demonstrationen består i princip av att aktivister i 20 minuters tid angriper de pansarförstärkta bussarna.

Mellan polis och aktivister är konfrontationen närmast klinisk till sin natur. Ordningsmakten låter, som planerat, sina fordon ta emot smällarna. Och när poliskedjorna slutligen går in retirerar aktivisterna. Ingen direktkontakt mellan parterna förekommer, och de enda som löper uppenbar risk att bli skadade är de dussintals pressfotografer som posterar sig mellan polisbussarna och aktivisterna för att tävla om de bilder som bäst kan bekräfta de egna mediernas förhandsskriverier om en urartad demonstration.

Däremot uppstår konflikter mellan autonoma och Stoppa matchens egna vakter när de förra retirerar och försöker blanda sig med resten av demonstrationen. Efteråt berättar individer från det autonoma blocket upprört om hur demonstrationsvakterna försökt stänga dem ute från folksamlingen, och därmed utelämnat dem till att gripas av polis. Enstaka demonstrationsvakter ska också ha gått längre och försökt att fysiskt hålla fast de maskerade aktivisterna. Från vakternas sida är istället upprördheten stor över att de autonomas agerande riskerade att leda till att striden mot polisen flyttades in i en oförberedd folkmassa där ett stort antal barn befann sig.

På plats ställer sig Ammar Khorshed och Amer Muhammed Ali från Rättvisepartiet socialisterna i kedja framför polisen för att avhålla från fortsatta angrepp från de autonomas sida.

– Stoppa krig gör man inte genom att starta krig, säger Ammar Khorshed. Vi försvarar en fredlig demonstration.

Han menar att kravallerna ger media en ursäkt att brännmärka protesterna som odemokratiska.

– Det där är ett problem. Visserligen kan vi inte utgå från hur medierna kommer att framställa saker vi gör, men det här smutsar ner hela rörelsen.

– Media kommer bara att skriva om vänsterextremister och att demonstrationen urartade, säger Amer Muhammed Ali. Det viktiga är ju att vi var flera tusen.

Meningsskiljaktigheterna som manifesterade sig utanför Baltiska hallen går att betrakta som ett eko av den oenighet mellan olika grupper som präglat planeringsarbetet inför demonstrationen. De två nätverken Stoppa matchen och Det är vi som bestämmer var från början ett. Men då de radikala grupperna nekade att skriva på en ickevåldsplattform havererade samarbetet och de som lämnade Stoppa matchen valde istället att profilera sig under namnet Det är vi som bestämmer. Samtidigt fattades det inom Stoppa matchen beslut om en försiktigare inriktning: målet var inte längre att stoppa matchen utan enbart att protestera mot den och driva kravet om bojkott av Israel. Ett beslut som många menar drevs fram av att vissa kvarvarande grupper tydligt ville profilera sitt arrangemang gentemot utbrytarna.

Av en bred koalition blev det sålunda två smalare med olika, inte helt förenliga, agendor och sämre möjligheter att nå sina respektive mål. Men kanske kunde det ha gått annorlunda. Inledningsvis möttes planer på en fysisk men fredlig massaktion av stor entusiasm från de vanligtvis splittrade vänstergrupperna inom Stoppa matchen. Men planerna blev aldrig verklighet. Olof Holmgren, talesperson för Stoppa matchen under kampanjen, låter besviken när han pratar om det.

– Man kan väl säga att det inom breda grupper fanns en öppenhet för någon typ av civil olydnadsaktion med ickevåldsmetoder. Jag har pratat med personer inom grupper som vanligtvis inte håller på med sådant, partiernas ungdomsförbund och så där, och diskuterat om vi skulle genomföra en blockad, ställa oss i armkrok eller genomföra en sittstrejk. Jag anser att det fanns potential att bygga ett nätverk som faktiskt hade som mål att stoppa matchen, istället fick vi två nätverk som inte hade som mål att stoppa matchen. Det är den reflektion jag gör så här ett par dagar efter.

På frågan varför det gick som det gick svarar Olof Holmgren att den ömsesidiga bristen på förtroende var starkare än de gemensamma intressena.

– Man kan väl säga att klyftan och misstroendet mellan den autonoma vänstern och partivänstern var så djup att det föll på det i ett tidigt stadium.

I den utåtriktade kommunikationen har de bägge nätverken försökt emfasera sina framgångar.

– Hela världens ögon har varit riktade på oss. Det kommer en dag efter matchen också, och vårt stora mål har hela tiden varit att kräva en bojkott av apartheidregimen Israel, sade Stoppa matchens Mohanned Yousif på en improviserad presskonferens omedelbart efter att demonstrationen upplösts.

”Vår syn på saken är att oavsett våldsanvändningens för- och nackdelar så ledde hotbilden i sig till tydliga resultat. Den gjorde att sakfrågorna (Israels brott mot vanlig simpel mänsklig värdighet) fick stor medial uppmärksamhet. Den gjorde att 1 000 dryga poliser från Sveriges större städer kom till Malmö för att återigen tydligt visa vilken typ av samhälle vi lever i”, skriver Det är vi som bestämmer på nätverkets blogg.

Men inom de grupper som inte kunde enas under gemensam flagg har kritiken varit hård. Företrädare för de politiska partier som deltog i demonstrationen har levererat obligatoriska avståndstaganden från våldsyttringarna, medan autonoma har kritiserat den parlamentariska vänstern för att bekymra sig mer om hur den framställs i liberal media än om situationen i Palestina.

Samtidigt har partivänster också kritiserat partivänster och autonoma kritiserat autonoma. SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland, som lämnade demonstrationen utan att hålla sitt planerade tal, kritiserar de parlamentariska organisationerna för flathet: ”Det finns inga ursäkter för kravallerna”, skriver hon i en insändare till Svenska dagbladets ledarsida. ”Afa och andra våldsverkare parasiterar på fredliga demonstrationer, vars arrangörer blir värddjur för Afa:s olagliga aktioner. Demokratiska organisationer som S, V, MP och deras ungdomsförbund måste ta i hand på att inte släppa in Afa eller andra våldsverkare i demonstrationstågen.”

På den radikala vänsterns diskussionsforum utvärderas demonstrationen och konfrontationen. Kritiken handlar dels om bristande ansvarstagande för de ungdomar från Malmös sämre bemedlade förorter som omaskerade deltog i protesterna och nu sannolikt har repression att vänta, dels om att utbrytningen var illa planerad och utsatte resten av demonstrationen för fara. Men främst mot att taktiken var förutsägbar och enkel för polisen att hantera. Och att protesterna därmed lät sig reduceras till en ordningsstörning som varken bidrog till den eskalering av konflikten som de autonoma ville se eller flyttade fram den radikala rörelsens positioner.

”Den autonoma rörelsen har sjukt dåligt självförtroende, vi tycks inte tro att vi faktiskt kan åstadkomma någonting verkligt så istället faller vi in i de mönster som förväntas av oss”, skriver signaturen Alex på forumet Socialism.nu.

”Hade det gjorts några faktiska försök att ta sig förbi bilarna och vidare bort mot hallen så hade jag fattat poängen”, skriver signaturen Tystnad. ”Men nu kändes det mest som att folk ville bråka bara ’för att’ och i så fall hade vi ju kunnat göra det någon annanstans vid någon annan tidpunkt utan att reta upp resten av demon. Nu bekräftade vi bara alla fördomar om oss själva.”

”Hur hade man kunnat göra istället då?” frågar sig signaturen Ankan. ”Massa olika taktiker: skaffa stegar eller liknande och klättra över muren runt stadion. Gå in i tennishallen innan den stängdes och blockera den. Inte gå med i den stora demon utan ta sig in på stadion från andra sidan när snuten hade fullt upp med att bevaka de fredliga demonstranterna. Blockera trafiken till och från arenan. Finns egentligen hur många förslag som helst som hade funkat bättre.”

Knappt sex månader innan Davis cup-mötet träffade FRIA den danska aktivisten Lars Gaardsoe som under ESF befann sig i Malmö för att sprida lärdomar från kampen kring Ungdomshuset.

På Köpenhamns gator hade en stark och växande rörelse formerats kring kravet på en ny mötesplats. Men Lars Gaardsoe menar att de gatustrider som först gav rörelsen dess bas snabbt kom att bli en del av ett utmattningskrig mot det etablerade samhället där rörelsen inte vann ny politisk terräng.

– Vi testade allt, från fredliga demonstrationer till att bränna ner innerstan, men inget verkade hjälpa. Vi växter hela tiden och blev starkare, men samtidigt kände vi oss maktlösa.

För att bryta status quo hämtades inspiration från de ickevåldsliga men offensiva metoder som utvecklades inför G8-mötet i Rostock 2007. En massiv aktionsdag planerades utifrån målsättningen att fler skulle kunna inkluderas i radikal handling. All planering inför dagen var offentlig, och aktivisterna delgav såväl media som polisen sina planer. Aktionen fick stort genomslag. Kort därefter beslutade Köpenhamn att upplåta ett nytt hus som ersättning för det som rivits.

Husockupantrörelsen i Lund har låtit sig inspireras av dessa metoder. I november förra året tog de på kort tid flera hus i vad som uppfattas som mycket framgångsrika aktioner. I maj planeras en ockupationsfestival i staden som väntas bygga vidare på konceptet om tillgängliga radikala mobiliseringar, och bland de autonoma höjs nu röster för att även motståndet mot nazistiska Folkets marsch i juni bör organiseras utifrån liknande principer.

På plats i Malmö betonade Lars Gaardsoe att de metoder som begagnats i Köpenhamn inte var ett moraliskt avståndstagande från mer konfrontativa metoder. Istället var de ett sätt att särskilja ideologi från metod i syfte att kunna inkludera fler för att nå de uppsatta målen.

– Den mest radikala taktiken är inte nödvändigtvis den som innebär att man kastar mest sten.