Under 2008 har åtta olika elitidrottare – alla män – åkt fast för rattfylla. Förklaringarna har varit många: otur, stress, nyårsfest. Men de har sällan handlat om det liv elitidrottsmän lever – och hur den livssituationen påverkar deras framtid.

I dag kan en ung elitidrottare bli höginkomsttagare som 19-åring. Den högsta drömmen för många – och en utveckling som vore omöjlig att tänka sig bara några år bakåt i tiden. Men drömmen om en karriär på toppen innebär också att den personliga utvecklingen får stå tillbaka.

– På sikt kommer vi få problem inom svensk idrott, säger Jozo Matovac. Säg att du är en heltidsspelare i allsvenskan. Du gör ett par säsonger, men sen tvingas du gå ner på lägre nivå, där du måste ha ett deltidsjobb för att kunna försörja dig. Jaha, då är du 26–27 år och har spelat fotboll hela livet och aldrig gjort nåt annat. Vad ska du pyssla med då?

Matovac har en bakgrund som ungdomstränare och har coachat Göteborgs stadslag, med 16-åringar, under en period. Han säger att den förändrade attityden till elitsatsningar, bara under ett par generationer, har skapat orealistiska förväntningar hos unga idrottare.

– Oftast är det inte bara ungen själv som verkligen tror på en lysande framtid. Utan det är föräldrarna och hela omgivningen, en lovande kille eller tjej kan bli servad med allting i livet, från tioårsåldern. Många föräldrar är blåögda och tror att grabben eller tjejen har större chans att lyckas än vad de egentligen har.

Konsekvensen blir en generation idrottare som tappar kontakten med vardagslivet tidigt och som får svårare att behålla fotfästet om karriären inte lyckas, menar Jozo Matovac.

– Unga killar fattar inte vad det innebär med arbetslivet längre. Det är inte så lätt att kunna ta eget ansvar när du blir serverad allting hela tiden för att du är duktig på din idrott. Värst är det i de mindre föreningarna som inte riktigt har resurserna att våga ställa krav på sina unga idrottare.

Ändå, säger han, måste man våga ställa krav på att även de mest lovande idrottarna skaffar sig alternativ. Slutet kan komma plötsligt, det vet han av egen erfarenhet. Vid 33 års ålder, efter spel både i svenska herrlandslaget och Champions League, skadade han höften svårt. Det fanns ingen chans till comeback. Trots att han själv velat spela ett par säsonger till.

– Som tur är tillhör jag den sista generationen elitidrottare som inte blev proffs på en gång när jag var ung. När jag började hade jag stadigt jobb vid sidan av och fick 7 000 spänn i månaden för att lira lite fotboll, det var bara en bonus för min del. Så jag hade en annan anknytning till arbetslivet än vad 20-åringarna har i dag.

Trots det, säger han, var övergången till ett ”normalt” liv omvälvande.

– Man blir väldigt själv helt plötsligt. Som idrottare på hög nivå så har du levt helt innesluten i din förening. Det finns ett stort nätverk runt dig som klappar dig på ryggen och hjälper till med ditten och datten. Det är mycket ”visst, det fixar vi” – men sen när man inte kan prestera längre, då blir man ensam.

De senaste åren har vi sett flera svarta rubriker om elitidrottsmän som tappat fotfästet efter att karriären har tagit slut. Efter tragedin med brottaren Mikael Ljungberg, och drogskandalen i Göteborg med Sven Nylander och Patrik Sjöberg, försöker nu idrottsrörelsen arbeta med tryggheten efter karriären.

För Jozo Matovac handlar det om individuell psykologi. Idrottare tränas att jaga ”kickar”, säger han.

– Har du befunnit dig så högt upp så har du ett enormt sug efter adrenalin. Att få gå ut där och tävla inför en jättepublik. Inget jobb i världen kan ersätta den upplevelsen. Och när du inte får det längre så strävar du ändå hela tiden efter att ersätta suget, ersätta adrenalinet. Det kan vara otroligt svårt. Det är ju ingen slump att så många idrottare stannar kvar som sportchefer eller managers. De vägrar släppa det där. Kan inte.

Kan man arbeta mer med det här inom idrotten i dag?

– Det går ju att förebygga, men lite vilja behövs. Idrottare, eller kanske framför allt fotbollsspelare, har väldigt mycket tid över. Man sitter på hotell, man sitter på bussar, man är hemma. Det måste ju finnas utbildningar man skulle kunna anpassa kring all den dötiden. Men tyvärr är fotbollsspelare bekväma som fan. Jag känner till rätt många föreningar som har dragit igång sådana initiativ men så slutar de för att ”killarna har inte tid, de blir trötta.”

Samtidigt, säger han, är föreningarna i en svår sits. Trots ökad professionalisering drivs de ofta till stor del ideellt, och i lite mindre klubbar vill man ogärna skrämma bort en lovande spelare som kan vara en potentiell inkomstkälla. Lösningen ligger snarare i en gemensam, centraliserad, ansträngning.

– Jag hoppas att förbunden skulle kunna gå in och göra en satsning rakt av, så att alla känner ett gemensamt ansvar. Det kan vara via Riksidrottsförbundet också. Det är så viktigt att idrottarna förstår det här, man kan inte räkna med att föreningen ska sköta om en hela livet. Ingen tar hand om någon av något socialt skäl inom idrottsvärlden. ”Kan vi tjäna pengar på det här?” är den viktiga frågan, inte ”Behöver den här personen hjälp?”