Mellan pjäsens relationer är det ödsligt, tomt och kallt, men strax under ytan klär de under föreställningens gång av sig in på ensamma bultande hjärtan. Första akten är i huvudsak Allan Svenssons; i den andra har hans karaktär Martin avlidit, av alltför mycket alkohol och kokain. Men Carina M Johansson tar över med ett bländande spel! Som hustrun Ell tar hon också över vitala delar av det idébagage, som maken släpat runt på.

Svenssons drama är ett oerhört vackert och välorkestrerat bygge. Finlandssvenska skådespelaren och praktikanten Jessica Lindfors, som spelföraren Glou, sätter redan från början en litterär ton. Från scenkanten guidar hon oss charmfullt in i berättelsens nav. Allt utspelar sig längs vridscenen runt bokmässans runda, med många dörrar försedda, plywoodtorn.

Kanske är det mycket sagt att allt i dramat spinner kring fäder och män, men under första akten spelar pjäsens kvinnor ingen framträdande roll. Männen möts överallt, på toaletter och i barer, mer eller mindre förenade i ödslig längtan efter kärlek. Det handlar om val av fadersfigurer och rådande ideal. Tiden är 1998; romantiken kring Amerika, och idéerna om landets världsherravälde, på snart sagt alla områden, har djupt infiltrerat det raserade folkhemmet. Redan har de hunnit leta sig långt upp i Bokmässans elfenbenstorn och i sina spår avsatt en aningen banalare litteratursyn.

Pjäsens nav är alltså Bokmässan, det evenemang kring vilket vridscenens karusell visar upp ett sorgfälligt urval personer ur dess stränga hierarki. Dit anländer också Adam (Eric Ericson); i första akten dyker han som debuterande författare in strålglansen kring bokförläggare, publik och TV-kameror. I andra akten har han hunnit bli lika etablerad som svinaktig, både i förhållande till hustrun Sou och till medarbetarna. Erik spelas, med härligt ömsint komik, av Fredrik Evers, och runt mässans boktravar rör sig ett lekfullt bögpar, båda, på varsitt sätt, lika charmigt spelade av Mattias Åhlén och Mattias Nordkvist.

TV-producenten Martin, i gudabenådat stark och mångbottnat naken gestaltning av Allan Svensson, svänger sig redan från början med amerikanskt klingande fraser; idolen framför andra är Norman Mailer, en av Bokmässans celebra besökare år 1998. Senare beskriver Martin, gravt berusad, amerikanska soldater, hand i hand, sjungande Star-Spangled Banner, på väg ut i kriget. "Vi behöver ett krig, för att förbli ett enat folk!", mässar han, som citerade han Bush rakt av.

I andra aktens början är datumet 11 september 2001, miljön Bokmässan samma år. I pjäsens värld har allt redan störtat samman. Martin är död, Ells bokförlag har gått i konkurs. Förvirrad och drucken jämför hon sitt liv med Martin, med de två fallna tornen i New York och vet samtidigt inte längre riktigt vad hon heter. Utstött ur tidigare sammanhang, tömd på allt, dricker hon sig gradvis allt djupare in i makens identitet. Det är en förtvivlad kärleksakt, sprängfylld av tragik, lika fullödigt som mästerligt gestaltad ut i minsta lilla skälvande åtbörd av Carina M Johansson. Om man vill se verkligt stor skådespelarkonst, då är det helt klart till Stadsteatern man skall styra sina steg.