När hon tittar ner i vattnet upptäcker att dessa oansenliga organismer också har en rosa kontur, som om att de hade en blomma tecknad på sig. 'Och varje gång jag såg dem kände jag mig lycklig. Jag var lycklig över att någonting så genomskinligt ändå kunde upptäckas.'
En passage som även går att överföra på alla de människor som man möter i den här novellsamlingens mörka och ganska fruktansvärda berättelser.
De elva novellerna i den här samlingen utgår alla i någon mån ifrån ordet i samlingens titel. I flera av berättelserna handlar det om bristen på samhörighet. Som i Ingen dager synes än som handlar om en ung flicka som ingen märker och som ingen ens tittar åt. I hemmet - med den apatiska mamman som sörjer sin förolyckade son och pappan som är präst men som inte kan ge tröst - låser hon in sig på sitt rum och tittar på en tavla av Bauer föreställande Tuvstarr som betraktar sig själv i vattnet, ovetandes om trollen som finns där i den mörka skogen bakom henne.
Den unga ensamma kvinnan som stirrade på maneter är också en av de här utsatta och ensamma människorna. Hon är gravid men trots att hon har bär på ett liv i sin mage är hon mer att betrakta som en levande död. Hon kan inte sluta att oroa sig för att fostret i henne inte växer som det ska och att hon egentligen är en mor som inte ens vill vara född.
Det är svårt att skildra människor som hamnat i utsatta positioner där allt i tillvaron ställs på sin spets. Schulze visar sig skicklig när det gäller karaktärstecknandet och skildringarna av den trista vardagen. Bristen är att tematiken blir en aning betungande och att jag istället för att känna mig berörd istället känner mig mer skrämd. Jag tror att ambitionen var en annan.