I Oklahoma, USA, finns några indiansamhällen samlade under namnet Creek nation sedan slutet av 1800-talet. De består av ättlingar till de tusentals indianer som tvångsförflyttades av amerikansk militär till indianreservatet i Oklahoma. Syftet var att civilisera indianerna, samtidigt som man begränsade deras marktillgångar. Joy Harjo föddes i Oklahoma och kallar sig ”creek” eller ”muskogee”, i dag bor hon i Albequerque, New Mexico och Honolulu, Tahiti.

Hennes poesi har tagit henne till Sverige och Stockholms internationella poesifestival, där hon uppträdde den 17 november tillsammans med Stewe Claeson. Joy bär vit cowboyhatt, mörka kläder och hennes tatuerade hand har ett något kraftlöst handslag. I Sverige har hon varit en gång tidigare, men desto mer tid har hon spenderat i norska sameland. Samernas historia och samhällen påminner om indianernas.

– Namnet Harjo har jag hört ska finnas i Finland, men det är också ett stamnamn som betyder ”so brave you are crazy”, berättar Joy Harjo och skrattar.

Joy Harjo har gett ut flera poesiböcker, skrivit en barnbok, spelat in fyra musikalbum och håller just nu på att producera en ”one woman’s show” som hon kallar Wings of skylight, wings of morning light. Showen handlar om en kvinna med indianskt ursprung. Hon beskriver den som en helningsritual med skratt och sorg, dock inte självbiografisk.

– Jag gillar frihet och skriver gärna fiktiva berättelser, men mycket av det är hämtat från sådant som jag sett och hört bland indianamerikanska kvinnor.

Hennes poesi är knuten till naturens element, människan och musiken. En del av hennes låtar liknar spoken word, där hon talar med musik i bakgrunden, inte sällan en melankolisk saxofon och trummor.

– Jag gör poesi, oavsett om jag pratar eller sjunger. Spoken word är en dramatiserad monolog, medan poesi är sång bunden till papperet. Poesin kom till världen med musik och dans innan papperet uppfanns, så när jag sjunger gläds poesin över att lämna papperet, säger Joy Harjo och ler snett.

Hon är självlärd saxofonist och skriver varje dag. Ord används, slängs och återvinns. Joys favoritord kommer från creek-språket.

– Jag försöker lära mig mitt språk, och där hör jag ofta ordet ”vnvketcka” (uttalas anagetchka) som betyder ”kärlek och medkänsla”.

I en del av sina låtar sjunger Joy Harjo på creek. Hennes ursprung är av stor vikt för henne, men överskuggas av en mångbottnad personlighet.

– Det finns en föreställning om att alla indianer har samma ursprung, men det finns flera hundra stammar med olika traditioner. Indianer har generaliserats till en symbol för ursprungsbefolkningen, men den innefattar inte vår mänsklighet och sanna historia. Min mormor spelade saxofon i sin indianby innan Oklahoma ens var en stat och det är nog en föreställning som inte stämmer överens med Disneys Pocahontas.

Joy jämför indianerna med samernas levnadssätt och traditioner.

– Inga människor lever som de brukade. Vi har våra ceremoniella platser, och precis som era samer klär vi oss inte traditionellt till vardags. Vi har jeans och t-shirts på oss, precis som alla andra.

Joy Harjo har prisats flera gånger för sin poesi, som ofta är relaterad till hennes ursprung. Men benämningen ”ursprungsamerikan” använder hon helst inte själv.

– Det är en akademisk benämning som en del yngre indianer känner sig bekväma i, men jag föredrar att kalla oss indianer eller vid stamnamn. Jag tycker inte att ursprung kan användas på bara en folkgrupp, utan termen ”native american” gäller egentligen alla som är födda i Amerika.

USA har precis fått en president som kallas afroamerikan, trots att han levt hela sitt liv i Amerika. Barack Obama är på allas läppar, och Joy skrev med glädje på sin blogg: ”Obama vann!”

Hon har förhoppningar om att Obama åtminstone kommer att försöka driva igenom avtal som värnar om klimatet, men också arbeta för ett rättvisare Amerika. Joy Harjo skriver engagerat på sin blogg om miljöfrågor och indianers rättigheter i såväl Nord- som Sydamerika.

– Vad klimatkrisen handlar om är ett medvetet förhållningssätt till maten vi äter och platsen vi lever på. Vi lever i en dynamisk värld där inte bara människor pratar och gör saker. Även växter och djur, jorden, solen, månen och rester från våra förfäder skapar den här världen. Det är ett komplext system. Vissa forskare har börjat se världen så i och med klimatförändringarna. Det är ett synsätt som har funnits hos indianerna genom alla tider – att världen hänger samman genom ett stort medvetande.

To pray you open your whole self

To sky, to earth, to sun, to moon

To one whole voice that is you.

And know there is more

That you can’t see, can’t hear,

Can’t know except in moments

Steadily growing, and in languages

That aren’t always sound but other Circles of motion.

(Joy Harjo, ur boken In mad love & war)

Harjo för den tatuerade handen till ansiktet och föser undan håret. Tatueringen har hon gjort på Tahiti, som är hennes andra hem utöver New Mexico.

– Tatueringen representerar medverkan, assistans till det jag skapar med mina händer, som musik och poesi. Och så är det trevligt att bära med sig ett konstverk var man än går, säger Joy och det sneda leendet är tillbaka.