Younity female art collective startades förra året av konstnärerna Alice Mizrachi och Toofly och ska vara som en plattform för ”urbana kvinnliga samtidskonstnärer”. Initiativtagarna menar att gallerivärlden är konformistisk och lämnar mycket lite utrymme för det personliga uttrycket. Inom Younity ska det finnas plats för jordnära röster, och för individen inom ett kollektiv.

Deras utställning Heart and soul på Alfabeta i Brooklyn imponerar lika mycket i anslag, omfattning och ambition som i konstnärlig kvalitet. En grupputställning utan annat övergripande koncept än att konstnärerna hör till samma grupp. Sextio verk av lika många konstnärer – legendarer som Lady Pink och Martha Cooper, den i konstvärlden stigande stjärnan Swoon och graffaren Diva. Fotografier, teckningar, utskrifter, tryck, målningar och kollage om vartannat. Spretigt så det förslår, förstås, men spretigheten blir ett egenvärde i en konstvärld där en stor grupp konstnärer varken känner sig välkomna i den institutionella samtidskonstens snobbiga intellektualism eller gatu/graffitikonstens ofta manligt strukturerade nätverk.

Verken faller in i två format. Ute på gårdens fyra väggar klättrar en gigantisk organisk muralmålning – ett gemensamt verk utan klara gränser av (minst) ett tiotal olika konstnärer. Inne har Younity målat en stadssilhuett i golvnivå så att den vita kuben förvandlas till en himmel beströdd med jämförelsevis små tavlor. Det är en mäktig manifestation, och jag hoppas snart få se flera av konstnärernas egna separatutställningar. Tooflys gotiskt färgade självporträtt och Cece Carpio kaxiga "Pame" ger mersmak.

Jonathan LeVine gallery startade i Philadelphia men ligger sedan tre år i Chelsea, på Manhattan. Det är ett galleri av det slag som det finns ett tjugotal av i Stockholm, men som tycks gå tretton på dussinet i New York – elegant för att inte säga sobert, med högt i tak och med konstnärens namn i tunna svarta bokstäver på de vita väggarna intill ingången. Men konstnärerna som galleriet representerar hör inte till den samtidskonstens mittfåra som man kunde tro, utan tycks samtliga komma ur nypop, street art och graffiti. Vid mitt besök visar LeVine två separatutställningar parallellt. Fransmannen Blek le Rats Paris-New York, New York-Paris och Doze Greens N.O.O.N.

Den sistnämnde är välkänd medlem i den legendariska breakdansgruppen Rock Steady Crew och inflytelserik graffitimålare. I det tidiga åttiotalets filmklipp syns en ung mager pojke med attityd och en rastlös energi. Den medelålders man som jag skymtat på senare år är betydligt lugnare, men han talar fortfarande om dansen och kopplingarna mellan dans, bildkonst, geometri och matematik. Ibland har jag tyckt att det låtit väl flummigt, men här tror jag att jag förstår vad han menar. Hans bilder är uppbyggda med en slags sammanpressad dynamik, där ett centralt, hårt sammanknutet, motiv liksom vibrerar framför vindlande bakgrunder, kollage med referenser till massmedia, till religiösa trossystem och till olika mytologier. Ibland känns det på gränsen till överlastat, och i något fall kanske över denna gräns. Men när det fungerar som bäst blir resultatet en slags uppdaterad gatsmart 40-talsmodernism.

Blek le Rat är en likaledes legendarisk gatukonstnär som sedan åttiotalet sprejat stencilbilder på husväggar i Paris och annorstädes. På senare år har han hamnat lite i skymundan för den betydligt mer mediale Banksy. Bilderna på utställningen visar på ett klart släktskap. Men det går också att ana en viss avundsjuka, ja kanske till och med bitterhet: i verket "The invisible man" har han sprejat Banksys logga med ett frågetecken.

Banksy är också i stan, och till skillnad från Blek le Rat så syns han också på stan. Enligt ryktet har han gjort fyra nya målningar, och under mina två dagar stöter jag oförhappandes på två av dem. En av dem, där en råtta försöker hindra en klottersanerare från att sudda bort hans egna kropp, känns som en dagsaktuell kommentar till den stockholmska gatukonstpolitiken.

Men Banksys huvudsakliga ärende i New York är nog ändå utställningen The Village pet store and charcoal grill nere i Greenwich Village. Jag besöker den en vardag och kan lugnt gå omkring, och förstå varför Banksy är så populär. Det är en på samma gång underfundig och slagkraftig utställning. Den är en svidande kommentar till vårt samhälles syn på djur. De är handelsvaror. Dels levande, som sällskap i form av husdjur, dels döda, som matvaror och som kläder.

Hela utställningen leker med våra bilder, som när den lättjefullt vilande leoparden i skyltfönstret till förstone mest framstår som en rolig kommentar till vilka djur som kan vara husdjur. När man kommer in inser man att det är en exklusiv päls som exponeras. Allt är ordnat i små installationer, ett slags tablåer och alla ”djur” rör på sig. På Youtube ligger korta filmer som gör verken mer rättvisa än papperstidningens stillbilder.

Utanför ”affären” står två blå bockar uppställda. ”Polite line – do not cross” kan jag läsa, men begriper inte betydelsen, annat än den uppenbara ordleken. Men när jag återvänder en solig söndagseftermiddag inser jag funktionen. Kön av nyfikna ringlar säkert hundra meter ner längs kvarteret. De står artigt och väntar på sin tur medan affärsbiträdena sakta slussar in besökarna. Youtube i all ära – att verkligen ha varit där är ändå snäppet bättre.