Galenskaparna hittar rätt i den svenska tristessen
Galenskaparna och After shave är Sveriges moraliska riktmärke. De tar till sång och skratt när inga andra värden än det egna egot räknas. Ett gäng gulliga sagofarbröder och en sagotant som fullastade med göteborgsk humor i bakluckan på den trasiga Volvon ber oss att ta ställning - för den lilla människans kamp mot storfräsarna.
Den här gången är det Skandiaaffären som har blivit film. Med stor finess och enormt patos (och färre sång- och dansnummer än vanligt) berättar regissören Claes Eriksson om försäkringsbolaget Oden, där bolagsdirektörerna skor sig niosiffrigt på vanliga människors besparingar.
Det handlar om försäkringsdirektören Stig Roxby och hans fyra kollegor, som lyfter bort bonustaket för att håva in mer till sig själva. Det handlar om bröderna Bergström, bägge gymnasielärare, och deras vanliga men samtidigt skruvade liv. Det handlar om dig och mig, den enskilde medborgaren.
Efter ett ingripande av den sistnämnde, med Morgan Bergström (Anders Eriksson) i den självpåtagna rollen som talesman/missionär, börjar de fifflande dirrarna ångra sitt osolidariska tilltag. Bara Stig Roxby har svårt att förstå varför han inte skulle vara mer värd än andra människor.
Den enskilde medborgaren är sagan om ett Sverige där de rika är uppblåsta och självgoda, medan folk i gemen är godhjärtade, lite knasiga typer. En enkel saga om girighet kontra förmågan att uppskatta det lilla i livet.
Svart och vitt, och ett tema gammalt som gatan - javisst. Men det fungerar. Galenskaparna kan konsten att säga något om vår samtid så att vi ler igenkännande alternativt skrattar högt åt de inbyggda orättvisorna i samhällsbygget. Medvetandegörande genom humor.
Claes Eriksson har också ett välutvecklat luktsinne och att filmen har premiär mitt under pågående rättegång mot Skandia är träffsäkert och mer än en tillfällighet. Vi får säkert en mer verklighetsnära beskrivning av affären här än i ekonominyheterna. Plagg efter plagg kläs av finanseliten, och till slut står de där, lika ensamma och lika mycket värda som den enskilde medborgaren. Det är sensmoralen.
Ingen kan som Galenskaparna hitta den svenska tristessens tonart. Claes Erikssons försynta lilla figur Olle Bergström (tänk Himla många program) är svår att tröttna på, trots att han har hängt med i så många år. Efter jobbet vill han hyra en film 'som det inte händer något i'. 'Vem skulle vilja hyra en sån?' undrar den förvånade expediten.
Och hej-scenen under dottern Fridas födelsedag måste räknas till vår inhemska humorkanon. Det är så vansinnigt svenskt att man längtar bort.
Den enskilde medborgaren kanske är en lite nördig fnisskomedi som skriver folk på näsan. Men den är hjärtlös, som inte berörs av musikläraren Morgan Bergströms kaotiska och inspirerande musiklektioner, och av den glädje som han förmedlar till sina elever.
Lärare som bröderna Bergström skulle man ha haft.
FILM: Den enskilde medborgaren
Regi: Claes Eriksson
I rollerna: Örjan Ramberg, Claes Eriksson, Anders
Eriksson, Krister Henriksson med flera.
Distributör: SF