Väntan på Pernilla Anderssons femte skiva och första på svenska gav mej ganska stora förhoppningar.

Förhoppningar som bitvis har besannats men inte fullt ut. En lätt blandning av visor och ballader på svenska som behagar.

Svenskan skrev i rubriken till en artikel om Pernilla och hennes nya skiva; ”Vågat skivsläpp på svenska”. Jo visst om skivan hade släppts i Peru eller på Madagaskar, men knappast här.

Det är en mjuk och oftast mycket snäll skiva där man i många låtar hittar ett starkt släktskap med Cajsa-Stina Åkerström.

Första spåret ”Vintern blev allt för lång” ger en stämning som vi på mina breddgrader känner allt för väl. En lätt melankoli. ”Vi räknade alla dagarna och väntade på det ljus som aldrig kom.” ”Johnny Cash & Nina P” är nog den låt som P4:s lyssnare mest kommer att höra och tralla med i. Textmässigt flyter den på riktigt bra. ”Vi skrattar högt åt nakenchock , och en stackars mager skådis som tycker hon är tjock.”

På ”Jag och min far” sjunger Pernilla duett med Dregen. Det är inte bara Pernilla som blir förvånad över att Dregen kan sjunga.

Sista spåret ”Brev från Amerika” är som en snäll och naiv variant av ”Strandvägens” blå punk, fast inte punk utan visa. ”Och det var bra vet du mamma, att du lärde mej så tidigt….

Att passa in och se snygg ut, sikta högt och vara smidig.”

Musikaliskt så stimulerar skivan mej mycket trots att den känns försiktig. Här finns allt man kan önska sej. Förutom Pernillas eget pianospel och vanlig rocksättning så finns blås i form av Magnus Jonssons trumpet, vilken gör mej glad, Tom Van Heesch med sin tvärflöjt och Stockholm session Strings stråkkvartett.

Pernilla Andersson har gett sej in i en genre som marknadsmässigt känns lite trång men väl värd att jobba med.

Skivan som helhet är trevlig och värd att ha i sin samling även om den inte på något sätt sticker ut eller revolutionerar musikvärlden.