Pjäsen heter Jag, Dum och Ingen, och handlar om de olika roller som mobbningssituationer ofta iklär sig. Ett barn i behov av bekräftelse sätter bollen i rullning och fångar tillfället i flykten. Tre roller spelas av lika många skådespelare med det gemensamt, att de också spelar olika musikinstrument.

I det här fallet ger sig Mia på Pia, eftersom hon har Dagmar som andra namn och eftersom detta liknar ordet "daggmask". Mia växer med klassens hjälp medan Pia bara krymper. Pjäsen tar sin utgångspunkt ur vuxnas kollektiva minne, de tre befinner sig på scenen i en repetitionssituation; kongenialt med pjästanken blir det heller inte bara gruppens låtar som repeteras. Musik och texter integreras sakta men säkert så väl, att det käckaste låtval blir musik perfekt att fly till.

Det är klart att uppsättningen framför allt belyser barnsituationen från olika håll, inte minst när Åsa Eek Engqvist i ett mjukt skiftande, stundtals fränt, utspel levandegör Mias och Pias, så småningom, alltmer likartade erfarenheter. Men det är genom de tre vuxnas mer eller mindre minnesgoda lidande och medlidande som problematiken fullt ut gestaltas. Av de personer som en gång i tiden borde ha sett och agerat. Starkt, sakligt, sorgligt och roligt på en och samma gång. Framför allt mycket minnesvärt.