Ok. Så här: de som först och främst utsätts och hotas av våld är männen själva.

Jag har en son. Han heter Fabian och är nu 14 år. När han var liten såg jag världen genom hans ögon. Överallt. Lemlästade män. Huvuden som flög av, genomborrade kroppar. Nej, nej, han fick inte titta på våldsfilmer men i serietidningar, skämtteckningar, på nyheterna, i tv-spel – överallt. Objekt. Aldrig kvinnor. Så gör man inte med kvinnokroppar på bild. I konsten när vi vill gränsöverskrida, men inte dagligen i sagor och media.

Jag tror att vår könsidentitet är tidig. Olika, naturligtvis olika, men jag tror att en liten pojke tidigt vet att han har snopp och kallas pojke, att han ser – utan att medvetet reflektera över det, men han registrerar – att det är pojkars och mäns kroppar som lemlästas, på ett objektifierat sätt, ofta utan lidande.

Vad händer i den lilla pojkens hjärna när han ser det? Han vet att det gör ont. Han känner sin kropp. Jag tror att det blir en fysisk grundskräck.

Fabian provade sin styrka och sin kropp oavbrutet. Ville brottas med vuxna och barn. Det underliga var att han alltid ville hamna underst, lät sig besegras. Det såg masochistiskt ut. Hans pappa bekymrade sig. Varför försvarar han sig inte? Han är ju starkare, behöver inte förlora. Hans farsa peppade honom att använda sin styrka. Därefter besegrade han ofta sin styvbror. Var han rädd för konsekvensen? Saknade han motivation att vinna? Mekanismer jag inte förstår men efter vad Fabian förmedlade skulle jag förmoda det första. Självkontroll. Under några år befann han sig i ett misshandelsförhållande med en ”kompis” i skolan. Om han kaxade emot fick han smärta. Ett välriktat knytnävsslag. Det krävdes lång bearbetning för att bryta detta. Nu har han valt sin väg och bytt skola, sökte och kom in på musikklass. Hans före detta vänner fortsätter misshandla varandra i fightclubs och gängbråk.

Vi kvinnor har analyserat och utforskat kvinnorollen i flera decennier. Ifrågasatt objektifieringen av våra kroppar och börjar närma oss en möjlighet att välja förhållningssätt.

Jag arbetade under några år med grupp- och individstärkande tjejgrupper på Mariaskolan i Stockholm. Jag använde mig av min erfarenhet och kunskap om roller, strukturer och strategier. De fick jobba med samarbete, kommunikation, humor, mod och acceptans, att sticka ut, få sin vilja igenom, att våga vara ensam, pinsam och arg. Att kunna släppa och ta nya tag.

Det var framgångsrikt. Det fungerade. Men… Vilka skulle verkligen behöva jobba med allt det där? Pojkarna, såklart. Deras hierarkier och kommunikation med varandra är förödande. De har erhållit ekonomisk makt via dessa, men vad kostar de inte världen och sin egen psykiska hälsa?

Jag försökte arbeta både i blandade grupper och med killarna själva, men det var verkligen svårt. Ärligt talat, i samtalen och dramaövningarna handlade det mesta, längst in, om våld och skräck. Jag förstod inte, för jag vet inte hur det känns att vara en pojkkropp.

De enda som kan utforska dessa strukturer av våld och makt trovärdigt är männen själva. De måste erfaras fysiskt. Även män misshandlas till döds. Män hotas och pojkar är rädda. Skräck skapar våld. Ni män som hittat andra strukturer för kommunikation än makt och våld. Utforska, tala och hjälp era små bröder. Det börjar där.