Om det är något som gruppen specialiserat sig på så är det Shakespeare i parti och minut. Hamlet om vi hinner, Romeo och Julia, Richard III och Macbeth, har stått på 123 Schtunks repertoar. Nu har turen kommit till Shakespeares alls icke fåtaliga men ack så fåordiga kvinnoroller, förutom grymma Ladyn Macbeth, förstås. Ta till exempel Ofelia vars replikkonst inskränkts till ett lågmält uttalat: "Åhå!" Det är nu inget som stör Schtunk; frejdigt låter de henne, tillsammans med Julia, få sista ordet i Hamlets epilog.

Tidigare regisserade Josefin Andersson; nu är det Lasse Beischers tur att se spelet utifrån. Spelhumör och öppen publiklystring är sig lik från tidigare föreställningar. Grabbarnas mer robusta spel har ersatts av ett avsevärt mjukare, men väl så häftigt bultande, teaterhjärta. Lekens satiriskt stickande udd känner man tydligt igen. Som när Maria Simonsson spelar dramatikern Shakespeare. Med löjlig skäggkrans om hakan, på stockholmska, och lika manschauvinistisk, liknar hon vår tids bard, Ulf Lundell.

Kring William drar de två skådespelarna samman hela hans omgivning, först och främst hustrun Anne Hathaway, men också älskarinnan, hans mamma och de två döttrarna, till ett furiöst uppsnurrat förlopp. Rummens osynliga väggar raseras av än den ena, än den andra felvandrande skådespelaren. Repliker glöms förstås helt och hållet bort när improvisationskonsten får blomma fritt. Då har de Otto, högt uppe vid ljusbordet, som återför dem till manuskriptets ordning.

Men vad som, mitt under Schtunks teatralt galopperande vansinne, utgör stor skillnad mot tidigare uppsättningar, är deras noggrant framspelade longörer, som nödvändigt spjärn mot galenskapen. Tjejerna vågar låta teaterstojet långsamt stillna till musik innan de, ur situationens utveckling, hämtar ett läge spelvänligt tilltalande nog att åter stegra tempot.