Pjäsen handlar om det självföraktets sjukdomstillstånd som kallas anorexia nervosa, och som suger ut den drabbade långt inpå skelettet. Men det handlar också om vilka av samhällets krav som sätter extra press bakom upprepningstvångets motbjudande destruktivitet och dess gradvis alltmer förfärande resultat.

Jag har sett en del vittnesmål i ämnet från scenen, men aldrig en så helt igenom lödigt gestaltad monolog som Rakel Wärmländers, vars egna erfarenheter pjäsen bygger på och som känns som vitala byggstenar i spelets helhet. Det blir oerhört personligt men aldrig någonsin privat; därtill är Wärmländer alltför professionell; erfarenheterna vilar i skådespelaruttryckets botten och gjuts in i hennes starka fysiska närvaro. Spelet slår veritabla gnistor ut i salongen, i en text så drabbande riktad ut mot var och en av oss att pjäsens ärende går rakt in i märgen.

Hon berättar, nej uttrycker, med sitt imponerande sceniska språk, historien om hur en ung kvinna psykiskt faller igenom och ensam super sig redlös på en bar i New York. Här hemma uppsöker hon oupphörligt nya platser att förnedra sig på, med sjukdomen om halsen som en krävande och kvävande älskare hon gör allt för att tillfredsställa.

Bilderna av hennes utsatthet stiger på scenen ur badrummets skitiga och trånga livsrum. Paroxysmiskt hulkar hon över toalettstolen efter en fasaväckande brygd av fiskbullar, chips och bullar, nedsköljda med ansenliga mängder vin. Om och om igen störtar hon handlöst mot golvet under mordiskt självförintande träningspass. Fastän hennes livsfarlige älskare inte alls är synlig på scenen förkroppsligar han helt och hållet handlingsmönstrets destruktiva konsekvenser.

Vad som gör föreställningen så fascinerande är att Wärmländers och Broströms helgjutna text faktiskt lyckas bli en förtätad människokropp av kött och blod på scenen, så sprängfylld av självförakt att det är ett rent under att hon alls förmår ta sig loss. Skådespelaren Wärmländers rasande skarpa gestaltning av kraften i denna kvinnas kamp för livet gör föreställningen helt omistlig.