Jane Austens roman är skriven under övergången mellan Upplysningen och Romantiken, mellan en idealisering av förnuftet och en framväxande lika stark idealisering av känslan, skriver litteraturvetaren Lisbeth Larsson i programbladet. Austen underströk, det då nya, synsättet att ekonomiska intressen måste vara underordnade kärleken när kvinnan väljer sin make. Lycka uppstår, i alla hennes romaner, när den som förstår att göra så, så gott som alltid belönas med både det ena och det andra. Jane Austen hävdade genom hela författarskapet detta berömda "och", medan hon själv, märkligt nog, levde som hemmadotter.

Ruth Vega Fernandez lyser som känslostormande Marianne Dashwood; Victoria Olmarker skildrar systern Elinor lika starkt, iklädd det återhållsamma förnuftets strama uttryck. Carina Boberg drar med komiskt överdådigt spel samman båda systrarnas egenskaper i modersrollen. Överhuvudtaget briljerar alla de kvinnliga rolltolkningarna i dramatiseringens synliggjorda motpoler. Läckert genomförda dubbleringar förstärker intrycket. Marie Delleskog och Sven-Åke Gustavsson har både ett snålt, inskränkt par, och dess raka motsats på sina spelglada lyror. Också i Johan Grys och Eric Ericsons roller står på snarlikt vis egenskaperna mot varandra.

Andreas Kullbergs rockigt komponerade kärleksmusik drar anakronistiskt samman spelet i ett historiskt svävande limbo. Det var längesedan jag såg musik användas så uppfinningsrikt. Till och med pjäsens dödstråkigt försagde unge Edward Ferrars (Mattias Nordkvist), ges under andra aktens startminuter chansen att förebåda sin kommande frigörelse, romantiskt och med imponerande röstresurser besjunger karaktären sina tillkortakommanden till rytmisk elgitarr. Också samspelet mellan scenteknik och skådespelare förstärker kraftfullt föreställningens teaterlek.

Men man kan ändå förvånas över att Göteborgs Stadsteater på sin stora scen presenterar en så konventionell uppsättning. Å andra sidan sitter föreställningen närmast perfekt på smörgårdsbordsteaterns meny, bland andra, mer eller mindre experimentella, uttryck. Maria Löfgrens otidsenliga val av spelstil kan säkert skapa succé för en publik med behov att lyssna till, att skratta och begråta, geniet Jane Austens tidiga modernitet.