Osynliga sår och oförlösta skrik återkommer i olika former i turkiska författarinnan Asli Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen, och romanens essens sammanfattas på något sätt i den kinesiska titellegend som återges efter ungefär halva boken: det är bara i kärleken som det kan göra riktigt, riktigt ont. Blåmärket efter ett knytnävsslag eller såren efter knivhugg framträder eller blöder först när man blivit älskad.

I gränslandet mellan dag och natt, vakenhet och dröm, liv och död, självbevarelsedrift och självdestruktivitet, där hoppet är förlorat, eller kanske aldrig fanns, befinner sig den enögda namnlösa kvinna som innehar huvudrollen i Erdogans roman. Den fysiska platsen för hennes nattliga vandringar är Genève, en stad som hon känner väl men trots det är en främling i. Hon lever i exil och i utanförskap. Hennes drömvärld är byggd av minnen och befolkad av människor försvunna sedan länge. Gränserna är flytande för att slutligen övergå till drömsekvenser i delen som kallas ”Resan in i spegeln (symboler)”.

Det är en vacker text som drar med läsaren in i mörkret, ensamheten och utanförskapet. Som får ens egna bortträngda oförlösta skrik och osynliga sår att framträda.

Ulf Peter Hallbergs efterord ger en introduktion till författarskapet, men han är också övertydlig i läsningen av texten. Han avslutar dock med ett referat av Erdogans genombrottsroman Staden med den röda kappan och ger därmed upphov till en förhoppning om fortsatt utgivning av hennes verk på svenska.