Det märks genast att Cirkus Cirkör inte är vana vid att spela instängda på en mörk teaterscen. Redan förra veckan då Cirkör rullade in med cirkusvagnar och artister runt omkring över Järntorget utanför Folkteatern gav gruppen en kort men intensiv försmak av vad som väntar lyckliga elever i de Göteborgsskolor där cirkustruppen överraskande kommer att dyka upp. Det var raka rör, vital humor och livsfarliga tricks i förunderlig blandning med en liten häftig cirkusorkester stående alldeles framför fantasifullt dekorerade cirkusvagnar. Med omedelbar publikkontakt och med hela den inpyrda doften av cirkustraditionens mystik gav Cirkör en show med otvivelaktig mersmak.
Självklart är cirkustruppens stora huvudnummer besöken ute på skolorna och flera av programpunkterna har på Folkteatern säkerligen utgått av utrymmesskäl, som till exempel Mr Prett som jag gärna sett köra motorcykel med döden. Nu återstår i och för sig fortfarande ett par rätt livsfarliga tricks. Ta bara Jesper Joes jonglering med såväl kastknivar som motorsågar i full speed, knivar som också i ursprunglig form svischande far genom luften i riktning mot ett mänskligt mål. Hans partner Kniv-Kajsa snurrar hastigt runt, runt, fastspänd i en träskiva medan Joes knivar distinkt slår in i träet invid hennes kropp. Ruggigt.
Också akrobaten Flip (Mattias Lindström) upphäver tyngdlagarna med studsande specialstyltor. På Järntorget slog han en häftig saltomortal över en parkerad polisbil; på scenen slungar han sig i än högre volter, snuddande nära teaterns belysningsrår. Partnern Micke Lindström gör också, inte att förglömma, en så imponerande insats som förprogrammerad men ändå ytterst oförutsägbar robot att han gärna kunde ha fått fler nummer.
En tunn historia om kärlek med förhinder löper som en knappt märkbar röd tråd genom föreställningen, mellan clownen och konferencieren Angelicious (Angela Wand) och bolltrollaren Spinjens (Jens Sigsgaard) som är en jonglerande artist av absolut världsklass. Det är stört omöjligt att inte falla i trance inför hans lekfulla kontroll av de mjukt rullande vita bollar som i total enhet med varje rörelse tycks smyga sig tätt intill hans kropp. Helt makalös är hans mikrofonförstärkta lek med bollarna; med lätta rytmiska slag mot bröstkorgens och kindernas resonans skapar han ett fascinerande nummer, fullständigt nytt i genren.
I en rockring modell större snurrar Flip på alla ledder över scenen i ett annat, aldrig förut skådat, halsbrytande nummer, men gästspelet bland linorna mot taket, av den mycket unga flickan Esmeralda Nikolajeff utlovar redan en stor stjärna i tveklöst vardande. Utan skyddsnät, men väl med en tjock madrass på golvet under numrets respektingivande höjd, vågar hon sig på avancerad akrobatik i total tillit till partnern Mira Leonard. Esmeralda Nikolajeffs oerhörda precision överträffas bara av hennes skönt avspända framförande.
Runt omkring alla nummer lyser den lilla cirkusorkesterns spänningsskapande gitarrer, fioler och saxofoner, med trumvirvlarnas upptrissande frånvaro. Iriska danser och asiatisk musik blandas istället med toner av många slag till en intressant och välfungerande brygd ur cirkuskulturens mer mångfacetterade internationella traditioner.