Fria.Nu

Konst som befinner sig i ständig rörelse

Barnen lägger sig ned vid bassängkanten och tittar. Människor kan bli stående länge, länge inför Fredrik Wretmans jättelika vatteninstallation Taptim på Färgfabriken Norr i Östersund.

Den stora salen vilar i mörker, bortsett från det ljus som låter en del av den 600 kvadratmeter stora vattenytan reflekteras i en skärm på den bortre väggen. I vattnet simmar drygt 100 karpar. Deras rörelser får vattenytan att brytas och rörelserna återges i den stora, ljusa skärmen som vore den en ständigt pågående målning av ett öde, diffust vattenlandskap.

Fredrik Wretman har tidigare använt vattenytan – eller vattnet och olika vätskors yta – som viktigaste beståndsdel i sina verk. Den blanka ytan är en gräns mellan uppe och nere, mellan det yttre och det inre.

Och den tränger sig in mellan världar och medvetandetillstånd och växer till en metafor för gränsen till det som förr kallades själen, till vetskapen om att du lever, till insikten om att världen finns omkring dig i stillhet och i rörelser, att det finns liv under och bakom. Överallt, om du väntar och ser. En del av detta liv är gott, annat motsatsen. En del ligger i öppen dager, annat är – och förblir kanske – dolt.

Till Taptim hör en liten bronsskulptur som man kan se genom plexiglas i golvet. Det är ett självporträtt av konstnären, som mångfaldigas i speglar. Han sitter på knä och stoppar huvudet i ett kärl. Handlingen kan tolkas på två sätt. Att stoppa huvudet i vattnet (vätskan, färgen) kan å ena sidan vara detsamma som att stoppa huvudet i sanden. Å andra sidan kan det gestalta människans sökande efter mening i en värld av stumma, fysiska realiteter.

Taptim är ett system. Vattnet härbärgerar fiskarna, fiskarna sätter vattnet i rörelse, rörelserna formar ljusspelet på väggen, ljusspelet fångar vår uppmärksamhet och vi ser och reflekterar över vattnet, den stora skalan, mörkret och fiskarnas rörelser. Men verkets kärna förblir gåtfull som en dikt.

Det är ett ordlöst, mångförgrenat tillstånd betraktaren möter i denna jättesal, och i sig själv.

Fakta: 

Konst

Taptim

Vem Fredrik Wretman Var Färgfabriken Norr, Östersund Pågår till och med 29 mars

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2025 Stockholms Fria