Utflykt i okända världar
Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.
I den trekanaliga filmen Huset följer vi en kvinna in i en psykos. Hon försöker förskansa sig i sitt hus genom att täcka fönstren med tyg, men ändå är bilen därinne, och kon som hon såg på tv:n vandrar genom rummet. Dessutom finns ljud av fartyg i huset, av allt att döma ett plågsamt minne.
Ett citat av en för mig okänd biolog, Jakob von Uexküll, inleder filmen Marie bebådelse, där tanken på parallella världar formuleras och vars huvudidé är att utforska gränserna mellan människa och djur och mellan människa och gud. Vi får följa en grupp kvinnor som ska gestalta bebådelsen med vissa utgångspunkter i konsthistorien. Filmen berör mig inte alls. Vi ser jultomten passera i snön. Det är som när man överlastar en båt, och min inlevelse sjunker med jultomten.
Däremot är Var är var en starkt engagerade film som undersöker vad som hände under Algerietkriget på 1950-talet. Vi möter två algeriska pojkar som dödade sin franske vän som ett svar på en fransk massaker. Filmens huvudperson, en poet, som försöker reda ut vad som hände, besöker en vällevande präst för ett samtal. Poetens fråga: Varför förlåter Gud allting? blir hängande i luften.
Horisontal är ett sexkanaligt verk i stort format. Motivet är en stor gran, som Eija-Liisa Ahtila valt att visa horisontellt för att film inte kan redovisa den så tydligt i dess vanliga position. Det är ett mäktigt, närmast symfoniskt verk, eftersom de sex filmerna inte är synkroniserade; i en blåser det, i en annan är det vindstilla.
Jacob von Uexkülls tanke må vara intressant, men som bärande idé är den för tunn. Eija-Liisa Ahtila vill få oss att se granen, de moraliska konflikterna och motsägelserna i världsbilder, människors försök att förstå världen, se var gränserna går mellan människor, djur och gud och se hur jaget trängs i sin strävan att lita till sig själv.
Men hon glömmer hur man formulerar handlingsalternativ, hur man organiserar sig kollektivt, hur människan kan bryta sin ensamhet. Det är som en blind fläck: Om vi befinner oss nära djuren, varför ser vi inte flocken?
Konst
Parallella världar AV: Eija-Liisa Ahtila VAR: Moderna museet NÄR: T o m 6 maj