På Candyland visar Emess spraymålningar på papper i serien Money portraits. Liknande porträtt målar han på offentliga platser i Berlin. Ofta handlar det om kända politiska ledare. Välkända är också porträtten där vi möter sedlarnas ansikten: Selma Lagerlöf från den snart försvinnande tjugan, Elisabeth II från pundsedeln och George Washington från dollarn – och Mahatma Gandhi och Saddam Hussein.

Emess målar med många starka färger. Med enkla medel lyckas han ge porträtten det stela grafiska uttryck som tillhör sedelestetiken, vars främsta krav är att inge förtroende för valutan. Bilderna kompletteras med annan gatukonst och med affischbitar från anslagstavlor i lager av trasiga namn på evenemang som fragment av stadens pågående historieskrivning av miljontals överlappande röster.

Saddam Husseins porträtt har oljetorn i bakgrunden och den inklistrade texten ”Bang Boom Bang”. Cigaretten som svävar över hans mun kan vara en missil eller en del av ett kors (dödskallar finns nedanför). Att det var honom Ronald Reagan gjorde affärer med i ”bombs for oil” är väl glömt?

Drottning Elisabeth har sällskap av Barbie, som om ett kungahus kunde jämföras med en Barbievilla, och intill George Washington finns en pil som visar var man ska betala...

Gandhi och Selma tycks fri från tyngande kommentarer. I Selmas bild kan vi exempelvis läsa ”Temple of heaven”. I sin pompösa hatt blickar hon milt sagotantsaktigt mot oss, men kanske lider sagan om Välfärdslandet mot sitt slut.

Vem var Jesus? Emess visar två foton från Viktoriaparken i Berlin, ett av den Jesusskulptur han monterade på ett kors som annars är ett minnesmonument. Emess lät dock på Jesus vända ryggen mot världen, en rygg som bar tydliga spår av misshandel. Kanske är det Jesus reaktion på en bakåtsträvande kyrka som byggts på hans radikala idéer. Det andra fotot visar hur han sedan ersatte Jesus med en jättelik post it-lapp med texten: Back soon. Jesus revs inte ner, men lappen avlägsnades snabbt – kanske av någon som inte tror på uppståndelsen.

Emess bygger också fågelholksliknande musiklådor som han placerar ut i staden. De innehåller en speldosa som konstnären anslutit till en liten vindsnurra. Vinden driver speldosan – ju hårdare blåst desto snabbare takt. Denna ljudande gatukonst blir en viskning i bullret som du kanske mer anar än hör, som en avlägsen känsla. På Katarina Bangata har en sådan holk suttit, men den har stulits, eller om man så vill, privatiserats.

Emess framstår som en rätt vänlig konstnär. Hans frågor och påståenden om pengar, politik, stadsmiljö och makt handlar om att starta tankeverksamhet, inte berätta hur allt är.

Ateljén är inte Emess centrum, utan staden. Hans material är inte gjort för konstproduktion och publiken förväntas inte gå till särskilda platser för att möta konsten – den är ju där folk är. Liksom för all intressant konst krävs hårt arbete, utbildning och erfarenhet, och då kan det bli så här enkelt och genomtänkt. Ju fler som arbetar som Emess, desto svårare kommer det att bli att svara på frågan varför det inte finns mer konst i reklambombade stadskärnor.