Stockholms Fria

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

En av de intervjuade flyttade från Lidingö till Västbanken. Hon kallar sig för vänster, men identifierar sig med sionismen och Israel. En annan kvinna växte upp i ett kommunistiskt hem i Israel, en tredje kom till Sverige som flykting och har sett sina föräldrar gå från PFLP till Svenssonliv, en är fredsarbetare i palestinska byar som demoleras av Israel, en annan gör en skarp analys av de svenska socialdemokraternas glidningar i förhållandet till Israel, och ytterligare en, som är politiker på hög nivå, påpekar att ”vi inte är fiskar i ett akvarium”, det vill säga politiken påverkas mer av personliga relationer än många tänker sig.

Filmen fyller huvudet med frågor: Varför protesterade ingen mot den etniska rensning palestinierna utsattes för när Israel bildades 1948 med starkt stöd av vänstern, inte minst i Sverige? Var går gränsen mellan ideologi och solidaritet? Ska det finnas en gräns – eller måste man bortse från vissa saker för att försvara sin ståndpunkt, respektive vara solidarisk? Hur kan världen acceptera att Israel satt i system att särbehandla palestinierna, trots att det är ett brott mot folkrätten?

Man kan säga att den finns en svensk scen om solidaritet i utställningen. Ingela Johansson redovisar dokument om solidaritetsarbetet för de strejkande gruvarbetarna i malmfälten kring 1970. ”Genomdriv alla era krav. Ni har vårt fulla stöd. Insamlingen pågår”, lyder ett telegram undertecknat Arbetarna på Moderna museet i Stockholm. Intill finns en annons där sex namnkunniga konstnärer skriver: ”Hjälp gruvarbetarna i Norrland, Konstnärer, skänk ett verk!”

Vad skulle kulturministern sagt om det hände i dag?! Och DN?!

Ewa Einhorn och Jeuno JE Kim synar svenskheten som världens frälsning (egentligen finns det svenskar i alla länder). Men undvik att åka till Sverige, säger en fingerad think-tank-man, då kan man bli besviken… och plötsligt vaknar socialismen i form av en mutant från Ådalen i Ylva Westerlunds stora väggteckning med serieteckningens energiska driv.

Fakta: 

Konst

En ömsesidig sak Var Konsthall C När Pågår t o m 4/3 Av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud, Kim Einarsson, Ewa Einhorn, Runo Lagomarsino, Ylva Westerlund, he Atlas Group/Walid Raad m fl

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konstens viskning i reklamens buller

Gatukonsten är kanske bara i början av sin utveckling. Den tanken slår mig när jag ser utställningen med Emess från Berlin i det konstnärsdrivna galleriet Candyland på Södermalm. Emess, som arbetat med gatukonst sedan han var barn, är nu i 40-årsåldern. Han vill inte avslöja sitt riktiga namn.

© 2024 Stockholms Fria