Att gå in i flyktinglägret är som att kliva in i en annan värld. Från den sömniga gatan med sina påkostade villor och stilla sorl från en restaurang går vi in bakom murarna och hamnar i limbo. Under ett lock av tristess och rädsla inför framtiden råder lugnet i den improviserade stugbyn. Desperationen är man van vid, man delar sin vardag med den.

Överallt leker barn. Några flickor kommer upp från stranden. De har badat med kläderna på, och vattnet droppar från dem när de med avvaktande nyfikenhet närmar sig oss. Utanför ett av husen sitter en man på en vit plaststol och får håret klippt av en annan man.

Lägret i Fenerbaçe drivs av hjälporganisationen Stiftelsen för mänskliga fri- och rättigheter och humanitärt bistånd, IHH, med hjälp av gåvor från enskilda personer och organisationer. IHH har en religiös värdegrund och hjälper främst flyktingar från muslimska länder, såsom tjetjener, somalier, irakier och palestinier.

Staten tar inget ansvar för flyktingar som inte har flyktingstatus, något som Zehra Öztürk på IHH är kritisk till.

– Turkiets regering tar inte tag i problemet. De bryr sig inte om flyktingarna. Hela ansvaret läggs på frivilligorganisationernas axlar, säger hon.

Turkiet ger bara flyktingstatus, och möjlighet till uppehållstillstånd, till flyktingar från Europa. Enligt en del, bland annat tjetjenska företrädare, borde Tjetjenien räknas till Europa. Men den turkiska regeringens vägran att låta dem söka asyl har också att göra med att de inte vill stöta sig med Ryssland. I praktiken omfattar den turkiska flyktingpolitiken enbart människor från forna Jugoslavien. Andra flyktingar får stanna i väntan på att resa vidare, men staten tar inget ansvar för att hjälpa till med bostad, arbete eller sjukvård. Och väntan kan bli lång.

– Vi vill att regeringen ska ta bort den geografiska begränsningen. I så fall skulle fler flyktingar komma till Turkiet och det skulle tvinga fram en reell flyktingpolitik, säger Zehra Öztürk.

Omkring 300 tjetjenska flyktingfamiljer lever i Istanbul och av dem bor hälften i något av de tre läger som IHH driver. Eftersom tjetjenerna inte har flyktingstatus kan de inte få uppehållstillstånd i Turkiet, och därför inte heller några fasta arbeten. Ibland får männen tillfälliga påhugg med att lasta ur lastbilar och flera av kvinnorna städar i turkiska familjer. Men inget är legalt, och tryggheten ett arbete kan ge infinner sig aldrig.

I lägret har de flesta själva byggt sina hus och möblerat dem med hopplock från containrar. Rummen är små, runt 15 kvadratmeter, och det bor mellan en och sex personer i varje. Ungefär hälften av lägrets invånare är barn och nya föds i snabb takt, så de redan provisoriska husen byggs hela tiden ut.

Under de nio år som lägret i Fenerbaçe funnits har mycket blivit bättre. I början fanns till exempel ingen elektricitet, och när lägret väl fick det blev nätet så överbelastat att flyktingarna fick välja mellan att ha ett kylskåp eller ett litet element. Numera bidrar de lokala myndigheterna med el, grundläggande hälso- och tandvård samt ett mål varm mat fem gånger i veckan.

– Varje förmiddag kommer de hit med mat. Men de har stark grön paprika i allt. Vi är inte vana vid sådan mat och är i dåligt skick så många får hela tiden magproblem, berättar en kvinna för oss.

Ingen av dem vi träffar vill framträda med namn eller på bild, av rädsla för vad som kan hända med släktingarna som är kvar i Tjetjenien. Vi pratar med två män som talar ryska och en kvinna som översätter till engelska. En hel del försvinner i översättningen, men skratten över vardagens absurditeter – som de starka paprikorna – går igenom alla språk, liksom ilskan som då och då blossar upp.

Mat levereras bara under veckodagarna. En lokal bagare skänker bröd till helgen. Det är ingen som svälter men all hjälp är godtycklig. Ingen vet hur länge lägret kommer att finnas kvar eller vad man skulle göra om pengarna och intresset från frivilliga tar slut. Den osäkra situationen gör stämningen spänd.

– Ryktena startar lätt: ”Nu kastar de ut oss”, säger en 31-årig man.

Samtalet återkommer gång på gång till flyktingarnas längtan bort, helst till något EU-land.

– I Europa får flyktingar tillgång till el och mat direkt. Här tar det flera år. Det är psykologiskt svårt. Det nöter ner folk och de blir bittra mot varandra, mot alla, berättar 31-åringen.

Som sjuttonåring skadades han under ett bombanfall i Groznyj. Sedan dess är han blind på ena ögat och det gamla såret är ständigt infekterat. Tio gånger har han opererats och den sista lämnade honom med epilepsi och kronisk huvudvärk. Hans frustration och ilska ligger alldeles under ytan, alltid nära att brista ut.

– Jag har fyra barn och en fru. Vi har inga papper och inget jobb. Vi sitter här, vi känner oss inte som människor.