Den första skivan är den mörka blomman och består av åtta svenska sånger, signerade Stina Nordenstam, Tomas Andersson Wij, Peter LeMarc och Anna Ternheim.

Allra bäst är ändå två covers. Den inledande Jennifer, ditt hår brinner är en strålande version av det tyska krautrockbandet Fausts låt från 1973. Med svensk text av Wadling och Andersson Wij. Smakfullt arrangerad och framförd.

Sedan lunkar skivan vidare i det ganska lågmälda, smått suggestiva tempo som tillsammans med framträdande basgångar och akustiska gitarrer är skivans signum. Och det är bra. Riktigt bra.

Först när det sprakar till, blir mer elektriskt och Wadling verkligen får ge full hals - i Imperiets Café Cosmopolite - blir det emellertid sådär euforiskt suveränt.

Men däremellan finns också gott om guldkorn. Du och jag, som Anna Ternheim skrivit och sjunger med Wadling, är riktigt bra och Här slutar kartan, av Stina Nordenstam framförd i duett med AK von Malmborg är en spännande komposition vars olika delar står i kul kontrast till varandra.

Andra skivan är engelskspråkig. (Båda skivorna är under 40 minuter, så det blir inte alltför mastigt.) Och engelskan ligger Wadling närmare till hands och varmare om hjärtat. Man får förmoda att den här delen av albumet är den han betraktar som mest sin egen.

Wadling har skrivit större delen av den här skivan själv. Och här hittar man ytterligare höjdpunkter. Christmas - ännu en duett med Ternheim - är en sådan. Liksom det avslutande, drygt 24 minuter långa spåret Kira-Kira - en samling sketcher och improvisationer signerade Wadling och producent Lindström. Här får man som lyssnare uppfattningen att deras samarbete fungerat alldeles utmärkt. Det är framför allt de två sketcher som heter just Kira-Kira och de tre som kallas Da Nang som imponerar på undertecknad och som lovar mycket gott inför framtiden. I vilket sällskap Wadling än hamnar då.